Till alla er som följer mitt liv med intresse kan jag meddela att besöket hos ortopedkirurgen var intressant. Han fick ångest av mitt liv sade han (jag förstår honom). Han tyckte att jag borde ha tid för regelbunden träning…mm jag håller med. Han tyckte att vi skulle ses igen efter sex månaders träning. Om jag ej är bättre då blir det kniven. Stelop. Det innebär 4 dagar på sjukhus och sedan tre månaders sjukskrivning. Det är ju då omöjligt varför jag får fortsätta ha ont åtminstone två år till på detta galna sätt. Men tack för visat intresse.
Jag funderar på framtiden. Om det är värt allt slit….om jag ska kanske göra ngt drastiskt….eller bara mala på. Mala på blir det (jag bestämmer mig snabbt) men på ett annat sammanbitet sätt tror jag, inte extra allt som jag vanligen försöker utan fokuserat. För jag har ett mål, jag har massor med mål. Först (efter att överleva) kommer är boken. Sen kanske en till. I dagarna har jag fått frågor om forskning och sedan ST som jag har svårt att värja mig ifrån. Gulligt och smickrande att bli tillfrågad men kanske kanske jag har en annan plan.
Och som alltid vill jag ju ta över hela skiten, så det blir någon ordning liksom. Och då menar jag såklart politiken. Den är för tramsig nu och alla fegisar bara bevakar varandra. Särskilt feg är Alliansen. De borde agera nu för att vara trovärdiga är min åsikt. Men de vill inte hantera den svåra sits som vi är i nu, vill inte svärta ner sig. Sån är politiken och det är ryggradslöst i min bok.
Nu hämta barn, laga mat, försöka få en timmes vila och sen arbeta en hel natt till. Det är härligt att leva, särskilt i solsken.