Vi fick besök igår ett infall från både vår och hennes sida. Man kan inte säga att veckan för mig varit helt harmonisk (trots nystart av Yoga) men jag jobbar på det (låter maken ta över barnhanteringen nästa vecka och förmodligen för all framtid). Det var en piffig kvinna som kom, ganska nybliven tvåbarnsmamma, sminkad och peppad för lite bubbel och snack. Maken talade med henne i ca 30 sekunder och så sa jag: -Ska vi bjuda över dem? (Jag överhörde samtalet och tyckte det lät som om de behövde miljöombyte). Maken frågade om de ville komma över på lite vin, svaret blev omedelbart JA! Men maken viskade till mig: -HAR vi vin? och det hade vi inte, jag ändrade frågan till: -Vill ni komma med vin? Och det blev ett omedelbart ja på den med.
Slutligen kom mamman ensam, mannen hade insett redan under natten att det var bäst att hålla en mycket låg profil och då han själv inte orkade komma lät han henne åka ensam för att dricka vin och pysa ur sig den värsta frustrationen, BRA TÄNKT P!
Nåväl, vi pratade om familjeliv och tyvärr var väl fokus mycket på det som inte fungerar så bra i relationerna med barn och partners men inget elakt, bara kärleksfulla gapskratt kring hur galet livet blir efter barn ibland och plötsligt säger hon att hon nu insåg hur underskattat vissa saker var som typ….frukost. Och då menade hon inte frukost bara som mat utan att faktiskt sitta ned i lugn och RO och inta kaffet varmt och utan att hälla det över sig för att någon drar undan duken utan att bara få vara i stillhet 5-10 minuter om dagen. Sånt smått. Alla ni med barn, när hade ni en vecka eller ens TVÅ morgnar i rad med absolut lugn i kroppen och varmt kaffe i koppen? Jag kan inte minnas det och helt ärligt även OM jag skulle råka vara ensam i två dagar så finns alltid de där andra älskade människorna i olika åldrar i mitt inre och ger lite puls hela tiden för rätt var det är kan någon få en hormonell gråtattack eller behöva 20 kronor swishat för en fika….Och jag ÄLSKAR att vara mamma till dem alla men helt lugn….det var det 21 år sedan jag var vid frukost. Och ingen gång minns jag att jag njöt av frukost innan mammaskapet.
Jag tänkte lite på vardagliga saker jag inte njöt av tillräckligt tidigare och här kommer de:
- Äta varm mat.
- Gå på toaletten ensam.
- Sjunga till musik i köket (numera måste jag lyssna på barnens musik och får för allt i världen inte sjunga med, iallafall om Tylla får bestämma). Är jag med de äldre tjejerna får jag sjunga med om jag vill men då kan jag ju inte texten för de vägrar i stort sett låta mig lyssna på musik som jag känner igen (pga mossig typ) och då faller ju hela konceptet.
- Sömn, det går ju INTE att komma undan att jag sov på tok för lite innan barnen och detta borde vara punkt 1 såklart men det var så självklart så jag glömde det och nu är jag för matt för att ändra. SÖÖÖÖÖMN, jag säger det igen med emfas, varför i helvette sov jag inte mer som ung och oförstörd? Nej då satt man uppe och slarvade på krogen då och då….fan man var ju galen helt enkelt. Tänk om jag vetat att man inte vill vara vaken längre än till nio när man har barn….
- Ringa ostört. Nu när någon ringer (särskilt vid riktigt viktiga samtal) måste jag låsa in mig och sätta ett finger i örat jag inte trycker mot telefonen för att kunna fokusera/höra. Telefonsamtal fungerar som flugpapper på mina små. De är ju ofta väldigt tätt inpå mig annars också men just när de märker att anspänningen blir större så vill de vara än tätare inpå mig och gärna höja rösten en decibel eller två….som förgjort alltså!
- Gå ut med soporna. Det trodde man ju inte, att den lilla turen fram och tillbaka till sopkärlet skulle kunna vara stressande. men så är det när man inser att en unge hänger vrålande i dörröppningen och vill att man GENAST kommer tillbaka och hotar att hänga sönder dörrvredet.
Nu ska jag inte lista mer saker för jag inser att det framstår som om jag önskade bort barnen helt och det gör jag ju såklart inte men ibland tänker jag att barn ju är vattendelaren i mitt liv. Det är livet efter barn som är verkligheten, det innan var en dröm. Och man kan INTE föreställa sig hur mycket livet ändras med barn. Och där gick min mammaklocka, någon måste torkas i rumpan! So long!
A