Idag blev det inte riktigt som planerat. Det började bra, eller jag började med att lyssna på Sara Danius sommarprat och fick en lite orolig känsla. Hon talar ut, ensidigt. Vräker ut allt hon burit på. Oskyldigt anklagad fast hon bara velat göra rätt som det verkar. I underläge, ensam, utsatt men jävlar om hon skulle vika ned sig.
Vi skulle firat, eller iallafall uppmärksamma vår bröllopsdag idag. Jag hade tänkt köpa något jag tycker är fullständigt onödigt, rent av dumt, till min make för jag trodde han skulle gilla….Jag googlade, såg att det var dyrt men tänkte…Det må vara hänt. Alternativet var en stock snus, jag vet inget som gör honom mer glad än snus och saker man måste ladda och så snart man brutit förpackningen i princip är helt värdelösa och strax omoderna.
Iallafall, jag googlade en Apple watch…S3 med GPS(!!!) och kom fram till att det var en bra present. Jag försökte beställa men noooo den fanns inte och var mycket dyrare i Applebutiken, man skulle kunna tro att det var tvärt om…Plötsligt såg jag något om iWatch 4…..oooooo här satt jag och försökte göra maken glad med en modell som snart skulle vara sååååå 2017! Därför frågade jag honom. -Du, jag vet att vi inte har råd riktigt och jag vet inte om du egentligen vill ha, alltså jag förväntar mig ingen present av dig men ville ge dig något…..skulle du gilla en appleklocka???
Stor glädje utbröt, JAAAAA han skulle gilla, eller ÄLSKA en sådan! Han började genast kolla upp den jag valt. Det var fel modell, inte den med 38-nåntingboett, han behövde 42-nånting boett, och det där armbandet..TYG?? Nä, det var väl lika bra att slå till på den med metallarmband???
Ja, jo han hade kanske rätt och vips flyttade vi oss från fem till sju och ett halvt tusen kronor….tur att han inte föredrog läder tänkte jag. Men när allt höll på att helt gå överstyr serverade jag denna, väldigt kall:
-Men det kommer en 4:a snart…..
-Men då kanske vi ska vänta lite? (Sa han snabbt och utan att tveka)
-Ja, det kanske vi ska så kan det blir som en julklapp? Vi har ju en hel del utlägg den här månaden (och typ alltid, besiktning hus 6000 pix, laga bil 7000 och sen gräva och plantera häck ihop med grannen på 10-15000 var…) en klocka kanske inte är det smartaste just nu?
Så väl jag känner honom tänkte jag, 11 år ihop alltså och nu gifta i sju. Han vill väl för fasiken inte ha en gammal modell om han kan vänta någon månad och få den senaste. Då skulle han snart hata den där gamla uråldriga manicken och kanske JAG kunde ha den istället nu när min iPhone är randig och saknar skruvar till glaset så det poppar upp om jag inte har skalet på…..för jag bryr mig ju ändå inte om elektronik. Jag är ju en ”Doro-tjej”….han har rätt. Fast klocka är inte för mig. Sedan jag förlorade min Cartier 2005 har jag inte burit någon. Det funkar dåligt som läkare också. Man får inte ha den på helt enkelt.
Så tillbaka till det där med hämnd….så skönt, att när saker avslutats vara fri att säga det man verkligen känner eller berätta vad som utspelat sig, så ljuvt och förlösande. Och hon gör det så bra. Kallt. Med deras egna ord, alla mail sparade, nedtecknat och redo för en bok? Hon kan bli rik på detta (hon kanske redan är det).
Jag hatar översittare, de som hotas, ljuger och kallt räknar med att man ska foga sig för att man är rädd. Nej, jag är inte rädd, jag aktar inte mitt skinn, jag har helt enkelt inte det i mig. Min man kan ibland få mig att göra saker utan att jag märker hans trix. Han utmanar mig, som omvänd psykologi på barn. Och då får jag kraft, som när jag fick höra att jag aldrig skulle kunna höja mig över 1,7 på högskoleprovet (och till sist var 4p från 2,0) eller när Socialstyrelsen tyckte att det var väl ingen stor sak att inte få AT, det fanns massor med läkare som aldrig fick det och ändå lever och mår…bra? Efter det samtalet kraftsamlade jag och fick till en intervju efter att antagningen egentligen var över och jag fick den där ATn jag aldrig trodde skulle fås.
En dag då ska jag skriva lite mer invecklat, essäer kanske, eller en roman? Nej jag har inte tålamod nog för en roman, jag vill skriva kort. Någon sa en gång att om han hade haft mer tid skulle meddelandet varit kortare och bad om ursäkt. Lite så är det för mig, trots att jag skriver lååååånga inlägg. När jag vässar, då blir det kort. Askort. Jag kommer aldrig skriva något över 50000 ord tror jag. Men utmana mig gärna…jag har lust att ha ihjäl någon i ord…tänka ut kluriga sätt, gå fri och kanske gifta mig med en kändis…bara i pappersform nota bene, jag sitter nöjd annars. Jag tänker att jag har ihjäl någon som varit taskig mot mig…hmm….