Det hade snöat. Det var svårt att gå, alltså utföra den pulshöjande aktiviteten på den slingriga och buckliga stigen ihop med ett pratsamt barn. Jag fick välja att koncentrera mig på att inte halka och slå ihjäl mig så jag kunde faktiskt inte uppfatta det han sade förrän det blev plattare mark. Så funkar jag numera, en sak i taget.
Vägen hem gick lugnare, då hade jag fokus på att gå.
När jag kom hem kände jag av huvudvärken vilket var nedslående för jag medicinerar ju ganska ordentligt, kramar mig själv och sköter mig till punkt och pricka…trycket är ganska lågt så kanske det inte strömmar igenom som det ska…? Eller har även jag en endotelskada?
Nåväl, jag lade mig för att meditera. Och tankarna får ju vandra men ska tvingas tillbaka. Men idag gick det inte. När jag skulle känna in mitt inneröra kunde jag inte låta bli att tänka vaskulär demens…
Jag tar blodtryck före och efter meditationen och….
Nu ska jag ta en dusch. Jag ska ta mer medicin. Jag letar förtvivlat efter något att vara tacksam för men det kommer väl, bara svårt att se träden för all skog kanske.
Jag skrev till en betrodd fd kollega som är en av de vassaste psykologerna jag mött. Hon ska hjälpa mig (hoppas jag) med att kolla upp evidensläget vad gäller Sara Lazar PhD, Dr Bessel van der Kolk och Kelly McGonigal. Har de inte spännande namn? Det är som hämtat ur Harry Potter ju!
/A