Sjung i mitt öra…

Å hej på er! Välkommen till stresshanteringens högborg. Andra boken i ämnet är ute nu och jag är i full gång med att hantera intervjuer ihop med barn varav ett fortfarande inte är helt friskt och faktiskt blicka framåt lite mot nästa bok. Det gäller att ha en riktning i detta stormande hav liksom…Jag vet, jag ska inte ta ut mig, bli överstressad igen osv osv. Men utan att planer och riktlinjer dras upp blir det faktiskt värre för mig. Planlöshet och virrvarr stressar mig mer än ett fullt schema med en tydlig tågordning. Men det var inte det jag ville skriva av mig idag. Utan stöket. Vi har det STÖKIGT, inte med stor bokstav i början utan med samtliga bokstäver i versaler. STÖK utan roder…typ. Jo, ett förråd är på gång och jag hyser orealistiska förhoppningar om att DET är lösningen på alla våra (läs mina) problem här hemma.

Jag har för länge sedan gett upp (jag får återfall då och då när jag tror att maken kan komma att lära sig att hålla ordning på sina prylar) hoppet om att vi ALLA ska hålla rent och snyggt här. Det är mitt kors och jag kommer få bära det helt själv med den brutna ryggen och den trytande mentala orken. Jo, gnäll jag vet men ibland är det lättare med total resignation än att blåsa liv i hoppet och elda på det. Men jag ska göra en sista stöt. Maken ska få ordna alla SINA saker i förrådet och sen….ska han få sköta förrådet själv. Jag tänker att jag kommer VÄGRA gå in där. Jag ska sköta höns och resten, han får ha sitt i boden, utanför bostaden så jag slipper se. Genialt va?!?

Jag ska se till att ha mitt eget lilla ”stach” med spikar och hammare etc så jag klarar mig utan hans hjälp. Det är med andra ord ingen idé med att städa nu för inget kommer lösas innan bygget är klart. Jag tänker att vi får ta en veckas semester för att städa här och sen ska resten av livet gå ut på att inte röra till allt igen så att en städerska KANSKE kan få tillträde hit. Kanske, jag är ytterst tveksam till städhjälp faktiskt. För det betyder att jag måste jobba mer…och jag vill ju inte det. Jag vill ju arbeta mindre. Men helt klart behövs en grundlig genomgång av alla våra prylar igen, det ska inte bli en total härdsmälta här för mina efterlevande senare att bryta ihop över, nope. Allt ska sorteras och läggas på en logisk plats. Det som inte möter kraven på sparduglighet måste bort! Ja ni hör ju, jag tror verkligen på detta….trots att all min samlade erfarenhet tyder på att inget kommer bli bättre här förrän jag är helt fri från arbete och maken tar sitt fulla ansvar och barnen…slutar stå en meter ifrån mig och sjunga varsin melodi.

Varför gör barn så, lever helt ensamma i sin lilla värld utan att ta in att vi andra också finns till och kanske inte klarar av tre till fyra konversationen och en sång hela tiden rakt in i örat. Jag klagar på allt känner jag men så blir det när man vabbar och har någon vid sin sida flera dagar i sträck som inte respekterar (missförstå mig rätt nu jag gillar ju att vara med dem men behöver då och då en tyst sekund och att inte bara hålla på med konflikthantering) min privata sfär. Jag undrar också vad det är som gör att mina barn alltid är pigga som mörtar från samma sekund som de vaknar till sekunden innan de slocknar för natten. Imorse vaknade Frank halv fem, kom in i vårt sovrum och utan minsta blink bad han maken om att borsta hans tänder. Inte en tanke på att den öppna dörren släpper i katten som sedan sätter sig på mitt huvud och att jag, maken och lilla T (som pga sjukdom sovit oroligt och kommit in till oss) vaknar omedelbart och inte kan somna om. Ingen pardon typ. Här kommer lilla vakna energiska jag och att ni verkar trötta och sover, det kan väl inte lilla JAG bekymras av!

Oempatiska barn som klättrar över hela min kropp och in i min hjärna. Hårt men sant. Barn ska inte vara empatiska, de ska se till att överleva själva och påkalla så mycket föräldraintresse som möjligt. Ingen hänsyn kan tas till att vi också är människor, trötta och att det finns fler små ”elaka dvärgar” här i hemmet. Så, nu sista vabbet för mig, jag ska göra lite ärenden, handla saker som fattas och sen ska jag ta emot en snubbe som ska rigga ljudmätare här för nu räcker det men buller från vägen. Delar av arvet ska gå till att tysta vägen helt klart. Och det är ännu en match man måste gå för att få sinnesfrid här! Så många krokiga spikar att räta ut, alltid och så snart något verkligen blir bra kommer nästa grej att ordna till. Livets eviga trassel tänker jag….

Ciao!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.