Jämna plågor. Eller: Mammablogg utan rosa skimmer, Eller: var fan är min Pina Colada?

Vem orkar sätta på sig riktiga kläder igen? Jag kör i nattlinne och hoppas att polisen inte stoppar mig.

Idag har irritationen gått i höga vågor här. Det började med att jag blev misstrodd vad gäller min sömn. Maken fnös när jag sade att jag bara sovit 2,5 + 1 timme vid klockan sex. Då sade jag åt honom att kolla telefonen och Facebook. Det gjorde han antagligen för han lät mig sedan sova till nio.

Under natten, efter att jag blivit bryskt väckt av lille E, hade jag värk på ett nytt och spännande sätt. Höger ben denna gång. Ilande blixtrande smärtor som färdades från korsryggen ut i tårna. Ingen sovställning passade. Jag byggde ett torn av kuddar för att ligga i Psoasställning till och med. Jag tror tyvärr jag är förbi psoas.
I stället för att ligga och fundera över hur gärna jag ville sova så planerade jag för framtiden, skrev ned viktiga saker, letade bloggar och mailade lite grand. 

När man har ont blir man extra känslig och irritabel. Jag irriterar mig mycket på hur folk skriver. Långa meningar som inte är så pregnanta; som saknar komma och punkt på väl valda avstånd samt saknar styckeindelning. Även om innehållet delvis är bra blir det för mycket av samma. Det ska vara stringent i min värld (säger jag och sväller ut). Iallafall vill jag inte höra samma sak på fyra olika sätt i samma mening. Jag önskar mig eftertanke innan man skriver (säger jag och skriver i affekt). Eller åtminstone en snabb genomläsning, korr liksom (det gör jag när jag tryckt på publiceringsknappen, men jag är snabb!).
Så inget napp inatt heller. 

Dagen rullade på och vi hamnade vid lunchtid hos mina föräldrar som hade kabeltrassel. De har bytt fönster och ska ordna om hemma. Då syntes alla härvor med telefon- och stereosladdar. Maken ombads organisera. 
Han och min far försvinner upp på övervåningen och de rasslar runt lite och försöker reda ut vilken sladd som hör till vad. Det tar ett tag och plötsligt står pappa i köket.
Han är upprörd. En telefonledning har klippts av som inte borde blivit avklippt. Allt är mammas fel. Hon fattar ingenting men får förklaringen att om han (min far) bara vetat att svärsonen skulle komma hade han kunnat förhindra detta oerhörda genom att organisera sig. Mamma tittar på mig, jag stirrar tillbaka.

Mamma, som är väldigt pedagogisk och logisk (pappa är mer kolerisk som jag), frågar hur det kommer sig att hon, som i flera dagar talat om att svärsonen ska ombedas komma och röja upp, kan vara orsak till detta? Hon lagar ju lunch!?!
Jag sitter tyst. Detta kan bli intressant. Den upprörde fadern vidhåller att allt är hennes fel för det gick för fort och han var inte beredd. Mamma fattar här att det enklaste är att säga ”OK, det var fel av mig” och jag är snabb att tillägga att en telefonsladd är lätt att dra om och ingen fara på taket. Käbbel avbrutet.
Han går upp igen och muttrar att det var inte svärsonens fel iallafall, han kunde ju inte veta att de har två linor in och att faxen är ansluten till den ena. Att det skulle vara hans eget fel…det finns inte på kartan.

Jag och mamma är ganska överens om att någon på det övre planet bär skulden, antagligen inte min make för han kände nog inte ens till det andra numret som ingen använder längre…

Det pysslas lite till där uppe och snart kommer min make ned och viskar till mig att det var min far som klippt av ledningen EFTER att min man frågat hur faxen var inkopplad. Men han vill inte att jag ska säga något för han vill inte att det blir dålig stämning.
Jag släpper detta här för jag är intresserad av arvet. Men man kan konstatera att man inte alltid är rationell och när man känner sig stressad och pressad gör man ibland fel, och är man (som jag och min far) av en kolerisk natur, ja då lägger man gärna skulden på någon annan.
Min mamma och make var överens om att pappa och jag är likadana och se där, då fick även jag en liten släng av sleven. 

Jag åker före med ett barn hem för att trasslet ska få redas upp utan att mina pojkar slår ihjäl varandra och mamma tar en promenad ned till oss med lillan i vagnen. (Vi bor väldigt nära varandra). Maken dröjer. Han har ingen telefon med sig och jag försöker ringa. Inget resultat. Då blir jag ororlig att båda linorna kapats. Det visar sig dock att så icke är fallet. De hade bara dragit ur jacket. Nåväl, jag får till sist tag i honom och undrar vad det är som gör att han dröjer, vi behöver handla för att kunna laga middag…
-Jag äter, säger han. 
-Vaddå äter? Du har ju ätit lunch två gånger med en och en halv timmes mellanrum och nu äter du IGEN? Jag sitter här med två hungriga barn varav en ska åka och träna till 21 på fredagskvällen och du tänker bara på din egen mat…!?!
Han kom strax hem igen. Jag åkte och handlade, två gånger för första gången hade jag i all upprördhet glömt plånkan så jag fick vända vid affären. Jätteirriterande.
Mat, mat, mat, skjuts, skjuts, läggning, skjuts och så blir jag irriterad igen.
Denna gång på dottern som ska på fest. Jag säger det vanliga, var försiktig, ingen alkohol, var ska du sova, hur tar du dig hem…? 
Och möts som vanligt av att jag nog är dn mest oroliga, hönsiga och jobbiga mamman i universum. 
Därefter, lite ur det blå,  frågar dottern mig om lite konstiga symptom..jag avfärdar dem med att säga att det inte är anatomiskt möjligt att svälja luft och sedan få svårt att gå. Då blir hon skitilsk och säger ”du då ? med ditt ”(fingrar i luften) diskbråck (fingrar i luften och hånfullt tonfall”! (Många olika tecken i en lång rad.)
Jag svarar med att det syns iallafall på MR.
Hon släpps av och läser hon detta lär hon väl aldrig tala med mig någonsin mer. Jag ringde iallafall min mamma och bad henne tala med min dotter, lite mer neutral mark. Hon lovade försöka.

Så älskade dotter OM du läser mammas totalpinsamma fjantiga blogg (vilket hon aldrig i så fall skulle erkänna utan säga att hon hörde om på avvägar)…Jag förstår att du är orolig, jag vet att du har ont men det orsakssamband du föreslår är inte rimligt. Men jag lovar att följa med dig till en snäll och empatisk doktor som ska ta hand om dig min söta unge. Förlåt att jag är så otäck! Tough love.

När jag väl kom hem sov maken. Det gör han alltid när vi har planerat något. (?) Jag låter honom sova för då kanske han är utvilad imorgon bitti för det kommer nog inte jag vara. Jag hyser i sanningens namn inga förhoppningar alls om att vara utvilad de närmaste 6-10 åren. 
Precis innan läggdags, när jag skulle säga godnatt till en annan dotter kom vi in i en valrelaterad diskussion som hotade att urarta så jag bara gick. Jag anar att ungen är kolerisk hon med. Men jag älskar dig med din lilla apa, söt är du också! Lik mig;)

Nu har jag skrivit av mig nästan.

Ett, två, jag skiter i tre! Jag har fortfarande inte fixat naglarna. Nu är det inte tiden det kommer an på utan ryggen.


Jag tog ett bad. det skulle verka avslappnande. Jag ser då på min vänstra sida en ljusstake och två glasflaskor som står och balanserar på spegelhyllan. Vaffan! HUR svårt kan det vara att ställa dem in mot väggen? VA!?! Jag ligger där och kämpar emot lusten att ställa dem tillrätta. Försöker varva ned. 
Jag gör en riskanalys av läget och konstaterar att om den största flaskan som står sämst till trillar kommer den krossa keramikkrukan nedanför. Minst en liter smet kommer rinna ut bland glas- och keramikskärvor. Jag bestämmer mig för att det går bra. Jag tänker INTE städa i så fall. 
Just då, precis innan jag hinner fota eländet, trillar faktiskt ljusstaken ned. Men landar mjukt på en tvättsvamp. Det är sånt man nästan önskar, att det ska gå så där snett som man varnar för hela tiden. Det vara bara helt fel timing, för JAG visste ju hela tiden hur det skulle gå. Den får ligga där. Jag har gett upp. Hur många tusen gånger ska man behöva säga till om detta? För många tror jag. 

OBEGRIPLIGT!

Nu ska jag titta på något tv-program, vad som helst, kanske Aktuellt eller Rapport…Nej då blir jag väl bara irriterad på allt käbbel..Det får bli något otäckt, a nice little murder!

Adios!




Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen