Starka kvinnor

Det har varit mycket nu. Arbetar heltid, pluggar inför tentan, släppt en bok, intervjuer och sen allt som har med privatlivet att göra. Till det fick jag en känning av gallan i förrgår som jag trotsade och kanske har övervunnit med god hjälp av min livmedikus och en specialist på VC där jag arbetar. En intramuskulär spruta med Voltaren 75mg gjorde susen och jag kunde arbeta dagen ut.

Jag somnade dock med kläderna på vid 20ish för andra gången denna vecka. Det ger väl en antydan om att jag är ganska sliten…..Jag vaknade med ett ryck (och att Edgar ville ha min telefon och frukost) och kände att halsen är rätt dålig fortfarande….buken lite osäker och huvudvärken ett faktum. Idag väntar 8-årskalas….

Maken gick under påputt upp, gjorde frukost, kom tillbaka men stängde inte dörren varför jag då ligger vaken medan han blixtfort somnar om.  Jag bad honom gå upp och stänga den så jag kunde somna om. Då packade han sitt sovit, lämnade sovrummet och stängde dörren på sin väg ut. Jag vet inte om jag ska bli arg eller tacksam. Tydligt var det iallafall, HÄR KAN MAN INTE SOVA! Och det är rätt, just här och nu går ej att sova fast klockan inte var mer än kvart över sex på en lördag i herrens år 2017.

När jag vaknade fick jag en iskall känsla, min vän på dyksemester bad mig kolla upp tropiska infektioner…hon hade ett svullet ben. Jag bad om bild för att kunna googla och ev ringa infektionsläkare igår. Men pga dåligt internet och tungt mörker kunde ingen bild tas…jag föreslog att en manet kanske bränt henne, stick av drakfisk…? Hon är själv läkare och hade uteslutit allt det vanliga. Nu fick jag veta att hon först lagts in på det lilla bananrepublikiska sjukhuset fått dropp, alvedon och C- VITAMIN!!!!

Herregud! Nu är hon väl omhändertagen och SOS ville evakuera henne hem, vilket kanske inte hade varit det bästa med tanke på platsläget i Sverige men hon är nu är i ett av världens främsta sjukvårdsländer och det ska nog gå bra!

Själv har jag varit magsjuk med blödande diarréer i Indien och då avstått sjukhusinläggning efter att ha tillbringat 2,5v på det tilltänkta  sjukhuset. Jag antog att jag nog skulle bli sjukare där och dra på mig MRSA….

Så nu till rubriken, starka kvinnor….vad fan är det? Hatar det uttrycket. Jag ogillar av princip uppdelning av människor i fack. HBTQ- binär-Cis-homo.queer-man-pemsionär-barn-tonåring osv. Jag är människa punkt slut och jag har väldigt sent i livet börjat inse att jag kanske ändå har en viss nackdel bara för att jag är kvinna…på arbetsmarknaden…..men jag väljer att se alla fördelarna med att vara kvinna. Jag kan föda barn och…vad mer får jag göra som inte män får……jag kan utan problem klä mig som en man….slipper prostatacancer och att raka mig varje dag och sen är jag ju dömd att leva längre och hälsosammare.

Utan alla könsroller och samhällets normer kanske jag hade fått AT-tidigare och nu haft en högre lön. Jag hade kanske varit hemma mindre med mina barn (barn nummer fyra var jag aldrig hemma med dock,,,fick ingen SGI)  och varit mindre stressad.

Vad biologin spelar för roll här är väl lite osäkert att uttala sig om men män och kvinnor ÄR ju inte exakt likadana, det kommer vi aldrig ifrån. Sen finns ju varianter som Kleinfelter (XXY),  XXX-kvinnor och andra kromosomförändringar som jag inte kan uttala mig om och där annat spelar in i vad man väljer att ge sig själv för kön och identitet.

Igår på väg till arbetet hörde jag om Juseks undersökning som slog fast att akademikerkvinnor mår lika dåligt och är lika stressade arbetslivet igenom medan män rider på den framgångsvåg de har från start bara genom att vara just män….Tvärt emot vad man trott tidigare berodde detta inte på att kvinnor dubbelarbetar för även de UTAN barn mådde sämre än män (även de med barn och mamma till desamma) och då blev jag så trött. Väldigt tydligt bland barnlösa AT-läkare innan 30.

Att det är så inmurat i tankemönstren hos oss alla att kvinnor är SÄMRE än män helt oavsett vad de presterar bara pga att de har XX som kromosomuppsättning. Råkar man därtill vara kort, överviktig och inte ha det utseende som framhävs i alla medier och är det gängse skönhetsidealet (haloeffekten) då är man ILLA ute. Då måste man vara gjord av stål för att klara sig i den mansdominerade världen. Rn stark kvinna??? Om man nu vill excellera på jobbet och göra karriär vill säga…annars kan man ju välja att bara gå dit, vara medioker, hämta ut sin lön undvika utmattning och stress om man ändå inte får någon uppskattning….

Om starka kvinnor är de som tar sig fram utan att gå sönder trots alla motgångar då vill jag INTE vara en sådan. Jag vill vara en svag kvinna som säger: Hörrni, jag jobbar hårt här, är omtyckt och gör mestadels rätt och jag skulle jättegärna vilja ha erkännande för det (läs lön, uppmuntran och ev befordran utan att behöva ligga med chefen eller bli tafsad på utan att skrika rakt ut.. om chefen är en sådan som gillar att ligga med flerbarnsmammor, klämma på inte så fasta tuttar, lår och stjärtmuskler…).

Jag vill slå ett slag för de SVAGA kvinnorna, de som dignar under tyngden av att veta att de måste arbeta hårdare än män för att ”lyckas” och måste må dåligt av sin egen och andras press på dem att prestera.

Jag skriver detta liggandes i totalt mörker, med bultande huvudvärk och en viss oro att matintag kommer generera ett gallstensanfall OCH fullt övertygad om att om inte jag tar tag i saker blir här inget kalas. Och om DET inte är en svag kvinnas berättelse då vet jag inte vad…..

Ingen bild, för mörkt här.

Kram

2 svar på “Starka kvinnor

  1. Att vara stark idag är kanske att säga nej, vila, pausa och ta hand om sig själv… I en tid när detta fortfarande inte värderas så högt som det borde. Det är ju fortfarande alltför ”inne” att ha fulltecknad almanacka och inte hinna ta fikarast… Jobbar själv mycket med detta, och det är inte alltid så lätt att dra ner farten när andra förväntar sig att man ska springa fram. Dock är det ju inte alltid man har ett val. Men även om man har ett val är det inte alltid lätt att välja det man behöver och vill.

    1. Håller med, att kunna/våga säga nej! Jag blev så otroligt trött när jag läste LLs krönika om utmattade unga som skulle ”skylla sig själva”…lätt för en etablerad frilansare att säga. Många är fast vid ett jobb, har en chef som bokstavligen hänger över axeln på en och kontrollerar vad man gör, om man rört sin telefon osv osv. Där finns ingen mental återhämtning att tala om. Inte för att jag förespråkar facebookande på arbetsplatsen tvätt om. Men en stark person är ju ingen som går genom livet med stora steg över alla svårigheter och aldrig vacklar…det är en sociopat.
      A

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen