Jag vaknade igen av värk, gjorde min morgonrutin. Dvs försökte lägga mig bekvämt och somna upp, ge upp och kämpa ur sängen, försöka inte bli arg på alla krav. Försöker att inte bli arg på att maken inte går upp före nio fast han mycket väl vet hur jag har det. Han låter mig springa benen av mig men ligger helt stilla kvar.
Frukost, mackor, avstyra bråk eller att någon väcks. Jag försökte verkligen hålla ihop. Men nej. Jag tog till det värsta värsta. Jag skrek kort till att det räcker! Sen grät jag dramatiska tårar. men bara fyra-fem. Men stora, sådana som barnen tar på allvar.
Jag fattar INTE varför barn måste bråka. Vi har ett jävligt stort hus, de behöver inte stå vid mitt huvud där jag ligger för att vila, se på en film jag somnat ifrån så pass att den snart inte kan ses längre och samtidigt träna min rygg och vara taskiga mot varandra. Varför gör barn så? Är det kampen om artens övrlevnd i sitt essä? Att bråka sönder tiden med sina syskon så att mamman bryter ihop lite för teatralt så att de ska sluta?
Jag ville ligga på golvet och se en film. Ingen frukost, bara det. Att få vara i mitt eget rum, det innanför pannbenet och förflytta mig mentalt. Jag gjorde det ihop med Colin Firth och Julianne Moore. Jag tycker att de är fantastiska skådisar. Hennes klänning (om man tar bort det vita) är magisk. Fodrad med puderrosa tror jag…. Jag älskar hennes dekadenta stil och håret. Jag får också en oemotståndlig lust att klä mig som en man. Ha kostym, det har jag en men den är för kvinnlig, jag vill ha en skräddarsydd kostym. Som en uniform man bara behöver en ny skjorta och slips till varje dag. Inga mer kvinnliga kläder….kanske det är vad jag vill, smälta in i massan, avsexualiseras och bara vara inne i mitt eget rum ett tag….snart är jag där. December kommer med löften om mer ensamvaro.
Se den, den är underbar!
Nu har maken vaknat. Tårarna har torkats bort. Ingen utom Tylla brydde sig tydligt men jag VET att det är pga dem som de nu alla tassar runt mig. Jag fick en croissant och får nog några lite lugnare timmar här på morgonen. De vet att min gräns nu är nådd. Den stora frågan är varför det blir så här och varför jag måste bli så bottenlöst förtvivlad och trött innan någon tar mig på allavr. Jag pratar ju med dem hela tiden, är vänlig och diplomatisk, försöker avstyra bråk….allt i onödan. Ingen lyssnar längre förrän man skriker kort och intensivt i några sekunder och pressar fram krokodiltårar. Så sorgligt. Och jag söker INTE sympati, inga styrkekramar, jag mår oftast lite illa av sådant. Jag mår bra nu men det roar mig att reflektera över samspelet mellan syskon och den totala avsaknaden av empati om inte tårar kläms fram. Nu ska jag äta frukost, men lova att ni ser filmen, den är så vacker! Då förstår ni också rubriken.