Hallon

Stoppa tiden

Det var en alltigenom usel start på min dag idag. Tröttheten som kommer av att ALDRIG få sova ostört tar verkligen ut sin rätt på morgnarna. Ändå jag vaknar alltid med känslan av att IDAG händer det, mina strävanden efter en harmonisk och uppbygglig karaktär hos mig och mina nära kommer få utdelning IDAG.
Men nej, så funkar det inte hos oss. Visar jag minsta tecken till svaghet kommer detta utnyttjas maximalt.

Det började med att Edgar (som sover på mig) vaknade av att min gnisslande kropp. Automatiserat ber han om min telefon, lika automatiskt säger ja NEJ! (Ny strategi för att undvika för mycket dötid framför idiotiserande och irriterande skärm).
Skrik uppstår, han lovas O´boy. Denna chokladdryck skall av hävd drickas ur nappflaska (!) annars kan man lika gärna dö(!). (Han, inte jag).
I samma veva som han börjar klä på sig i sitt rum (kravet för att få ovan nämnda dryck där T sov just inatt)  väcker han sin lillasyster som omedelbart vill ha detsamma (telefon och dricka).

OM vi hade haft två nappflaskor (som vi nog skulle kunna ha men som jag av princip vägrar köpa pga deras åldrar) skulle kanske morgonen slutat väl. Jag valde emellertid att räcka flaskan, bara för en mikrosekund, till Tylla då jag ansåg det rimligt eftersom E klädde sig just då. Illvrål uppstod (E) och flaskan rycktes ur den lillas hand.
Ytterligare ett illvrål från den senare och där insåg jag att det var kört. Tid för denna insikt 06.07.

Morgonen fortsatte i samma stil och jag fick faktiskt lägga mig en stund på sängen bara för att samla mig.
När vi äntligen nådde bilen visste alla barn att mammans tålamod var förbrukat. Ingen sade ett ord. Tylla grät visserligen och bad att få bli lämnad sist vilket jag gick med på trots att det försenar mig men jag kände att det fick gå just idag, mot att hon slutade gråta. Killarna lämnades vid parkeringen och jag slapp vinka tills armen frös fast (som skedde igår), alla var införstådda med mitt sinnestillstånd.

På väg från skolparkeringen fick T den hett efterlängtade telefonen och satt tyst. Jag var mentalt på väg till jobbet enligt den vanliga rutten och tog därför fel väg…..
Jag insåg mitt misstag och hann vända innan bokallén. Tur det annars hade det gått riktigt illa tidsmässigt.
Gången till förskolan gick väldigt långsamt. T tittade i telefonen och jag puttade vänligt men bestämt henne framför mig.
Då mötte jag som varje gång jag hämtar/lämnar ett syskonpar som tar samma väg. Flickan som kan vara 11-12 år stirrar alltid stint på sin mobil, lillebror på kanske 5 tittar bedjande på storasyster utan någon som helst respons. Mitt hjärta dör. Och idag fick nog vara nog. Jag ska INTE ha internet i min telefon. Det är slut nu. Jag har varken tid eller råd med det. Betalningar och annat sker på datorn och blir det inte bättre tar jag mig till banken.

Handlingskraftig som jag är använde jag tiden på färjan till att avsluta mitt dyra abonnemang hos Telenor, hitta ett nytt hos Hallon som till min förgrymmelse innefattade mobildata (annars kan man inte få abonnemang verkar det som) och skriva allt detta.

Jag tror på allvar att jag och barnen kommer må bra av mindre internet. Det kanske inte är för alla men jag VILL INTE bli en gamnacke som sitter i soffan och lever mitt inre liv på nätet. Jag vill leka, sjunga, hoppa runt och prata med de som faktiskt finns i in omedelbara närhet. OCH sen vill jag ha tillgång till internet på lunchrast och ensam på en färja eller efter att alla andra sover. Ridå!

 

49kr/mån istället för att som nu snitta runt 900kr/mån. Känns redan som en välsignelse!

 

Staden jag arbetar i är så söt! Ser ni, min älskade pelargonskyddsfilm!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *