Ända in i kaklet

Jag skyndar och skyndar…barnen stretar emot. Hjärtat bankar och nacken är så stel att jag tappar andan när jag böjer mig för att plocka upp en förlupen socka. Kläderna som någon lagt på stolen och jag trodde var rena visar sig när det är på inte vara så. De måste av igen under skrik och sen ska nya som dottern gidkönner hittas och träs på. Killarna ska gå själva…men när vi ringer för att påminna hör de inte. 19-åringen måste väckas för att se till att de lämnar huset. Pulsen börjar nå farliga nivåer.

Jag är nattjour detta dygn. Det innebär att jag arbetar och är i beredskap i 24h från 8 men min dag börjar vid 06.00.

På dagis möts jag av en ung mamma med vad som verkar vara ett tvillingpar på runt året och en treåring. Hon är

väldigt frustrerad, rycker upp den gråtande minsta jngen ut vagnen.

-Du kan inte sitta här i vagnen hela dagen, mamma måste jobba, jaha sitt där då! Och så går hon in med övriga barn i hallen… nästa generation tänker jag. Är det konstigt att så många, även yngre lider av stressens plågor?

a

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *