Jag och alla mina följare…

Om jag inte varit så trött i söndags hade detta aldrig hänt. Tylla vägrade gå till baletten själv så jag fick klämma in mig på en lite för trång plats lite för nära ett övergångsställe. Plötsligt mindes jag inte om man inte fick stå framför eller bakom. jag var 3,5m från att slippa detta. men sen när jag jag väl följt henne in så glömde jag liksom att gå ut och parkera om…..så nu måste jag böta mer än vad jag tjänar på en hel dags arbete istället….det är sannolikt billigare att ta taxi till baletten istället.

Jag gläder mig åt utsikten iallafall där jag sitter och skriver beklagande blogginlägg med hjärtat långt nere i mellangärdet. Det är vackert utanför. Nu tinar iallafall fingrarna upp, hjärnan mals sönder av T som sitter intill och sjunger en allt för kort slinga av nån poplåt jag inte känner till.

Jag har en ”ledig” dag idag dvs jag arbetar deltid och ska då göra lite annat än faktiskt lönearbete. Idag innebär det VAB och att ”sy ihop” en hönsgård med ståltråd. Det är ett ganska drygt jobb som dessutom blir lite kallt en dag som denna när temperaturen ligger på ca 2-3 grader. Men sol. Sol. Tur det. För vi måste ha den här hönsgården klar till torsdag kväll för sen bär det av till Paris för att fira pappa. 15 stycken är vi som ska mötas där, en bor redan i Paris och en kommer flyga in från Denver. Miljöbovar är vi allihopa.

Så när jag står där i kylan med ståltråden och avbitartången i högsta hugg iklädd min dyraste men håligaste kofta från DAY (ej sponsrat inlägg) slår det dig mig att jag verkligen ogillar reklam. Alltså jag förstår behovet av marknadsföring när man har en produkt att sälja, i mitt fall mestadels böcker om hur du håller dig frisk men också annat som är kvar från tiden när jag höll på med formgivning och sen hade butik. Saker. Saker som jag inte ville göra mer av för jag liksom fick nog av just SAKER. Att kränga grejer. Jag har stött på andra som faktiskt slutat sälja saker för de mår lite dåligt av det. Och så tänker jag på vilka influencersarena riktar sig till….är det folk med mycket pengar? Nej, det är folk med ganska lite pengar. För samhället är till största delen bestående av vanligt folk, som undersköterskor till exempel vilket jag ständigt tar som exempel för det är den vanligaste yrkeskategorin bland kvinnor i vårt land. Och vad tjänar de? under 30000kr i månaden skulle jag tro. Även om de tar natt, helg och kvällspass, det ingår dessutom i tjänsten att jobba oregelbundet. Och det är DE som ska konsumera. För de som har pengar köper sällan billiga kläder från HM, Indiska eller Åhléns…de handlar i butiker som….Prêt a porter (där min nr arbetar då och då). Superfina jättedyra kläder där jag själv handlat på rean (annars har inte en ST-läkare råd och jag hade inte råd då heller egentligen utan tog mig råd). All reklam vänder sig till dem som borde spara i de flesta kanaler. Och visst, mår man bra av att konsumera och skiter i att jorden går under så kan ju inte jag stoppa det. Jag bara funderar på vad det är som gör att man så gärna vill efterlikna en stil man inte har någon som helst möjlighet att upprätthålla egentligen…..och så tänker jag på alla kända rika människor som FÅR saker för att marknadsföra dem. Kök för närmare en miljon, dybara kläder (tänk Madonna som får saker skickade till sig för att bära, som Efva Attlings smycke t.ex.) De här personerna kan ju KÖPA det de vill ha, varför ska de få det gratis? Galet ju. Nåväl, jag gör mig av med saker nu och sparar. Jag funderar hårt och länge på vad som är viktigt i livet. Är det saker? Är det Medelhavet, är det karriären? Är det att hjälpa människor att må bättre? Är det att vara en snällare mamma? Är det att orka laga kåldolmar ikväll? Ja, jag tror att det viktigaste för mig just idag är att fixa hönsnätet, ta hand om lilla T som snorar och att göra kåldolmar på naturbeteskött och min egen kål Nero di Toscana och sen gräddsås till det!

Jag plockar och plockar. Ibland tror jag att jag egentligen bara skulle vara en hemmafru för det är den rollen jag har här, servicerobot för alla. Och det spelar precis INGEN roll hur många gånger jag ber om att få hjälp, talar om MINA behov. Det är liksom ingen hemma……

Tår som tittar ut…är bland det värsta jag vet. Så E fick ta av sig sina strumpor innan han gick idag. Ganska nöjd. Farmors stoppnålar, loppat garn. Nu slipper jag jobba in pengar för att köpa in nya strumpor ett tag till. Tur det när man är hemmafru…..jorden tackar mig.

Jo, jag har pratat franska i telefon idag…jag är SÅ stolt över mig själv, jag övar mig och övar mig för att vidga vyerna och franska är ett mål jag har att bemästra. Jag tycker det går bättre för var gång. När jag ser 33 på mobilen fryser inte hjärnan längre. Jag inleder med att min franska är lite dålig, att man gärna får prata lite långsamt och sen gör jag mig FÖRSTÅDD! Helt galet härligt. Mitt Medelhavsbad rycker närmare. Jag vill kanske bo där rent av, vid Medelhavet, och skita i all jävla röra. Röran av att inte hinna med, känna mig pressad….kanske jag kan göra expats glada i en Medelhavsby och lära dem dricka mindre röd-, vitt- eller rosé-tjut?

Nu ska jag lägga 30hp till min redan ganska stora hög med högskolepoäng. Men största delen av mitt liv ägnas åt detta. Jag kan tillägga att jag inte är outbytbar. Ingen är det. Alla kan ersättas. Jag behövs någonstans, så känns det men det jag gör…är att vara hemmafru, på deltid.

Såna tankar får jag av att vara ”hemma”.

Inte ett dugg tung trafik har vi heller….tre långtradare och en dubbelbuss. Länsstyrelsen kör långbänk, kommunen är tyst…

Mot hönsgården!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.