Jag kommer ha svårt att somna ikväll. Det har varit en omtumlande dag på många sätt.
En sak ska man inte behöva ta, hot, våld och livsfara i allmänhetens tjänst Jag talade med min far på väg hem från ett föräldramöte. Han berättade att min bror varit på en begravning. En begravning som kantades av en kortege av brandbilar och bevittnades av 1000 själar.
Barn har mist sin far och anhöriga har förlorat en kär person, kamrater har mist en vän. Varför? För att hänsyn inte visats vid en olycka. Detta gör mig djupt sorgsen och även om familjen säkert stärks av denna enorma uppslutning och alla kondoleanser är ett liv släckt. För mig som inte tror på något annat än livet självt är det svårt att inte bli förtvivlad. Så ofattbart meningslöst och hur orkar man bära detta som förälder? Jag är inte säker på att jag skulle fixa det helt ärligt. Jag känner stor ilska mot folk som är så självupptagna att de kör för fort förbi räddningstjänsten som gör sitt yttersta i alla lägen och utsätter sig för fara för andras säkerhet. Jag hoppas verkligen att det blir ändringar efter detta och att avspärrningar vid trafikolyckor blir en självklarhet samt att ingen lägger sig i detta från högre ort. Det ska vara säkert för brandmän, poliser och ambulanspersonal att utföra sitt arbete, de ska inte behöva leva med denna oro.
Punkt där. Jag ska försöka skaka av mig mina inre bilder av detta men det väcker en kaskad av andra obehagligheter jag sett och varit med om. Otäcka saker bleknar med tiden. Man glömmer och går vidare tack och lov. Annars skulle man drunkna i all sörja.
Alla mina tankar till familjen.