Men vad är det för fel på mig?
Jag verkar ha gjort allt fel känner jag nu vid midnatt 16/3. Jag är sömnlös pga trassel med affärsverksamheten. Advokatkontakt idag gav inte så klara besked som jag önskat. Jag gavs råd jag inte blev helt klok av och fick sedan bestämma själv. Jag vill inte bestämma själv längre, orkar inte fatta mer beslut. Sen somnade jag med datorn på magen, jag vaknade av att jag ryckte till och bet mig i tungan. Aj. Jag försökte sedan somna om men då var huvudvärken ett faktum. Låg ändå kvar ett tag och började grunna. Gick upp, tog en värktablett och satte mig att skriva ett brev. Jag saknades tydligen i sängen då för E började gorma, ville ha O´boy och så fick jag göra det. Trassligt och dåligt för ev. sömn. Jag försökte varva ned med lite DN, det är en urbota dum idé att varva ned med nyheter. Jag övergick till skvaller. Där ser jag att Maria Rydqvist ska sluta skida. Trist, jag hoppades på henne lite…Jag läste vidare att hon nu hoppades på ett vanligt jobb som kan sporra henne så som idrotten gjort. WHAT?
Jag fattar inte. Vill man tävla på jobbet? Är det så att andra går omkring och liksom lever för jobbet??? Jag har ju ändå ett av världens roligaste jobb men om jag kunde välja skulle jag ju aldrig någonsin jobba för lön en enda dag till i mitt liv! På alvar alltså. Om jag hade lagom med pengar eller väldigt lite utgifter skulle jag inte sakna att arbeta ett dugg. Jag har inga som helst svårigheter att finna tillfredställelse i att sticka strumpor, måla en dörr, odla potatis, eller göra sådant som krävs för att självhushålla. Visst skulle jag få ändra lite saker i livet för mig och familjen men jag skulle nog snarare se DET som min utmaning.
Idag på väg hem från arbetet tänkte jag att jag nog skulle blivit bonde. En småbonde i Skövde. Det var nog mitt kall. Jag missade det. Då hade jag kanske känt Robert Gustavsson också. Han kommer därifrån. Jag lyssnade på Söndagsintervjun med honom idag. Jag kände mig oerhört besläktad med honom. Vi delar dödsångest, kreativitet, drive och otroligt nog pedanteri (även om min typ av pedanteri inte syns på ytan) och HYPOKONDRI! Jag undrar om det finns någon läkare som inte är hypokondrisk…jo, mina föräldrar. De saknar helt den sjukdomen. Just det, min pappa är nog svinsjuk i influensa just nu. Stackars stackars dig pappa! Om du orkar kan du ju läsa mina blogginlägg för att förströ dig. Det finns ca 700 stycken nu. Dags att kolla upp vad jag skriver om dig nu kanske? Fast mest skriver jag ju om morsan. Freudianskt vet ni….;)
Nåväl. Han ni inget för er sök upp ovan nämnda intervju, den är riktigt bra!
Jag funderade på att söka till sommarpratet i P1….men hur ska man presentera sig. Och vilken HYBRIS!!! Jag fattar ju knappt att ni orkar läsa allt som kommer ur mig helt osorterat här, och nu sen jag börjat arbeta på heltid är det ju så dystert så till och med JAG reagerar….
What to do? Semester tror jag är lösningen….men det är inte enkelt att styra över. Det braiga med att vara till åren kommen är ju att man får mer av den varan. Annars ser jag inga direkta fördelar med att åldras (jo man får ju mer erfarenhet såklart).
Imorgon en ny dag och tydligen ska jag vara ensam några timmar på morgonen….det känns ansvarstyngt. Jag hoppas alla håller sig stabila tills överläkaren är tillbaka.
Hasta mañana och jag vet att det ska vara en krumelur ovanför n:et …..men vänta nu, det kom av sig själv?!? Ibland är tekniken underbar!
Natti!
Jag älskar mitt jobb! Och då har jag ett utredarjobb på en myndighet, inget superspeciellt eller så. Men jag har toppentrevliga kollegor och roliga arbetsuppgifter så jag skulle inte sluta jobba om jag vann 100 miljoner. Jag tror man bara mår dåligt av det. Jag skulle nog kanske jobba lite mindre (fast jag jobbar redan deltid) men absolut fortsätta jobba. Jag tror väldigt få mår bra i längden av att bara lunka omkring, man tappar struktur och mening då. Livet handlar ju om att ha en vardag man trivs och mår bra i, det är inte semestern som är livet utan de övriga 47 veckorna om året. Alla de som skiljer sig efter semestern har nog inte haft en dålig semester utan en för dålig vardag…
Hej Anna!
Om jag vann pengar storm av verksamhet för mig ändå som gjorde att jag höll lite markkontakt med läkaryrket. Men att behöva pressa sig till bristningsgränsen och ändå få höra att produktionen måste öka samt att man inte får ledigt till jul, påsk eller höstlov….då lever man ju inte, då arbetar man ihjäl sig. Semestern kan vara en ”killer”. Mycket upphaussad tid på året och jag förstår också att folk skiljer sig efter en kaossemester. Jag tänker att yrken är väldigt olika till naturen. Just vård, skola och omsorg är de områden där människor pressas som hårdast. Många jag känner i branschen undrar hur de ska orka och det beror INTE på att det inte är roligt eller trevligt, det är bara för mycket att göra. Samvetsstress och otäck i lönekuvertet gör att man ser sig om efter andra värden i livet. Ibland tittar jag längtansfullt på grävmaskinisten där han sitter och gräver och skopar….inte många beslut som ska tas under tidspress där.
Tack för din kommentar, det gör mig så glad när ni kikar fram från andra sidan skärmen!
A
Jag håller med er båda! Jag är mammaledig just nu o har varit det sedan maj förra året. Nu har jobbsaknaden försvunnit helt o jag undrar hur fasiken jag ska hinna jobba sen när lilleman börjar hos dagmamman. Jag menar, det finns ju så mycket roligt att göra. Jag skulle inte ha några som helst problem med att hitta på saker att ägna mig åt om jag var hemma, även utan barn. I början av mammaledigheten var jag fortfarande rätt ”inne i jobbet”, det tar ett tag för hjärnan att ställa om antar jag, o jag tänkte jättemkt jobb, saker jag missade nu när jag är hemma etc. Nu däremot, helt tvärtom.
Dessutom, tack för en härlig blogg Anna!
Hej!
Tack för din kommentar, det värmer så när läsare hör av sig!
Njut av ”ledigheten” och var så god!!!
Anna