Solitär

Jag arbetade sent igår, en timme mer än väntat. Jag hade fått sms under kvällen om att hemsituationen var hemsk, skrik, bråk och tandagnisslan. Tylla gallskrek att hon hade ont i magen. På distans ordinerade jag alvedon. Förvånat kan jag tillägga för jag tycker att maken kunde ha listat ut det själv. Vi har ju en hel del läkemedel hemma av skilda slag. Senare fick jag veta att hon hade feber och att den vanliga rutinen med en nappflaska till natten inte behövts, hon hade somnat ändå. Ett säkert sjukdomstecken.

Det var mycket tryck på akuten, jag hade huvudvärk sedan fredagens pass som förvärrades under kvällen och när jag kom hem tog jag som vanligt alla medel som stod till buds för att lindra. Ingen effekt. Jag försökte varva ned med läsning, skrivning och sist lite tv. Noll effekt utöver att jag blev sömnig. Då vaknade Tylla och skrek. Upp igen, maken rörde inte en fena. Hon ville gå på toa, hon ville sova i min säng och fick en till alvedon. Kort slummer och sen kom Edgar. Maken flyttade sig. Sen sov han ensam i Edgars rum. Jag sov med två oroliga barn och en våldsam huvudvärk.

Jag vaknade ändå tidigt och försökte läsa för Tylla och hålla barnen nöjda…maken är morgontrött och lätt folkilsk innan…tio. Men till slut tappade jag kontrollen över situationen och bad om hjälp. Jag bara suckar. SUCK SUCK SUCK: Jag fattar inte hur svårt det kan vara att bara bita ihop, spela glad och gå upp ur sängen!?! Jag gör det nästan jämt men idag efter att ha haft huvudvärk fem av sju dagar och arbetat sex dagar på en kaotisk akutmottagning tar det stopp. Jag får en sådan lust att ta med maken till jobbet en dag, så han får se vad jag har att göra med. Känslan av att inte hålla jämna steg med inflödet av patienter….men nej. Så kan man ju inte göra. Jag tycker att alla som beslutar över resurser till vården eller har minsta synpunkt på akutverksamheten skulle tvingas tillbringa 10h en löningshelg eller en vanlig halkig vinternatt på en ortoped-, medicin-, eller kirurgakut. Det är svårt att återge.

Jag läste en snutt på DN. Om Astrid Lindgren.Journalisten förvånas över att hon ibland kände sig frustrerad…att hon var en ensamvarg. Jag har svårt att se att någon kreativ person INTE skulle behöva stunder av ensamhet. Jag tre alla som värnar sin mentala hälsa behöver tystnad och stillhet. Jag ligger här och blir nästan galen av att höra tre barn och en man bråka, leka med smådjur och bara GÅ runt, runt och låta.

Jag säger som Greta Garbo, I want to be alone (då och då).