Natten som gud glömde

Gårdagens sömn uteblev. Jag och maken diskuterade igår kväll olika strategier för att kunna få sova mer ostört. Nu pratar vi inte buller (för det kommer vi ju inte undan, speciellt inte som plogbilarna går i skytteltrafik nattetid och skänker oss en ljudnivå inomhus om 40dB(A) här) utan barnstörningar. Vi kom fram till att vi skulle låsa sovrumsdörren för att helt stänga dem ute. Min enda oro var att vi då istället skulle väcka hela huset  med de gälla skrik som skulle uppstå (som för tillfället innehåller fyra barn och två vuxna) men maken (som är den med en hel rygg och god fysik) lovade att vid första pip resa sig och lägga berörda barn i dess säng. (Som ni kanske förstår var min skepsis stor här då han i princip skulle kunna somna även under en attack som vid Pearl harbour och vakna utvilad men i dagsläget är jag desperat nog att välja att acceptera detta).

Allt började med att Edgar (som i princip ALLTID kommer strac efter midnatt) kom in. Han lägger sig alltid på min vänstra sida (och detta kan vara orsaken till värken i den armen). Sen kom Frank och lade sig på makens högra sida någon timme senare. Edgar höll oss vakna (läs mig) med att buffa på mig och tala om för mig att jag skulle sluta andas. (jag antar att jag inte snarkar utan andas väldigt ljudligt här). Jag rättade mig första 10 gångerna och lade mig på höger sida men tydligen var detta ej tillräckligt. Han fortsatte tjata om min andning. Till slut vände jag mig om och sa att om jag inte ANDAS SÅ DÖR JAG OCH HAN H A R en egen säng! Det skulle jag aldrig ha gjort för då ville han fortsätta den diskussionen och jag blev ganska vaken av argumentationen. När jag väl somnat om, på höger axel med ytterligare en kudde för att undvika dödsrosslingar kom lilla T in. Hon ställde sig med händerna bestämt i sidorna och sa: Så här BETER man sig INTE!

Jag somnade om, fast på tvären i sängen vid fotändan så att alla skulle få plats, utom maken som gav upp och lade sig i Edgars säng.

På morgonen vaknade jag i vanlig ordning först, långt innan 6. Jag började väcka barnen, maken och märkte att ett barn saknade…TYLLA!!!!! Jag sprang runt i huset, letade i vardagsrummet och tänkte i panik att den bestämda ungen kanske tyckt att det verkligen var för mycket folk i huset och gått och lagt sig i en snödriva eller liknande. Hon har den typen av energi nämligen men nej, slutligen hittade vi henne i Edgars säng. Maken har alltså delat en 90-säng med henne utan att märka det(!!!!). Men så skönt ändå att återfinna flickan….PUH! Jag vet, galet att stressa upp sig över att barnen ska frysa ihjäl utomhus men efter en sådan natt tänker man inte helt raka och logiska tankar. Det blir mer som hallucinationer…..typ.

Ja, jag ska inte säga at ALLA nätter är så här men jag kan lova er att på tok för många verkligen är det. Inatt…..sov såklart ALLA barn i sina sängar och vi hade glömt att låsa dörren för vi var så trötta på kvällen.

Jag försöker och försöker se varför det blir så här, är barnen så otrygga? Har de loppor, finns här ett evolutionärt värde i att sova nära? Jag FATTAR inte vari det finurliga i att hålla sina föräldrar i ett slags sovterrorgreppp ligger. För vi blir ju bara sura, trötta och i slutändan påverkar det båda humör och initiativrikedom vad gäller roliga saker att göra med barnen.

Jag har alltid umgåtts med tankar om att ha ett madrassrum. Där alla sover i en enda stor säng och jag tror att vi börjar närma oss något sådant. För en natt till så här och jag blir nog galen.

Idag ska jag till sjukgymnasten, träningen ska korrigeras, ryggen rätas, nacken med och sen den där axeln…..jag fattar inte hur det kunde bli så här….jag är ju inte 100 än, inte ens hälften av hundra men jag lovar er att den första timmen på dagen varje morgon sedan flera år är en veritabel KAMP för att klara av allt. Bara att komma ur den av barn överfulla sängen utan att klämma ihjäl någon, orka svinga benen över sängkanten, böja sig efter morgonrocken. Det kräver samma viljestyrka som jag för behövde uppbåda inför en start vid en simtävling. Jag måste mentalt stålsätta mig.

Hur går ett 100-meters lopp frisim till på en tävling? Det var ju ett tag sen men om jag tänker mig tillbaka till mitten av 80-talet så börjar det flera dagar innan (man är lite nervös) man både vill och inte vill tävla. Kvällen innan tävlingen( med kanske flera lopp) kan man ha svårt att somna, ofta för man vet att man måste….. När man vaknar på tävlingsdagen vet man att snart gäller det. man vet att nervositeten kommer stiga i takt med att starten närmar sig för att släppa samma sekund man nuddar vattnet.

På tävlingsdagen försöker man äta bra, inte dricka vare sig för mycket eller för lite (man vill ju inte bli kissnödig, och behöva ta av allt helt plötsligt). man måste packa allt man behöver, hålla sig varm och smidig och sen, när man simmat in, torkat sig, valt rätt baddräkt och återigen pillat in varenda lös hårslinga (jag hade en meter långt hår typ när jag simmade), kollat att rätt simglasögon var lagom hårt spända, satt på sig klubboverallen, badrocken och gått omkring lagom laddad/avspänd och hållit ständig koll på tiden (man måste veta ungefär när starten går för att vara uppvärmd men inte för trött av uppvärmningen)är det slutligen dags för loppet. Då ta av allt, hålla fokus, upp på startpallen, lyssna spänt….PANG!

Då ska man plötsligt explodera, dyka lagom djupt och långt och disponera kraften, hålla andan första 25, kanske 50 m om det är lång bana, vända snabbt och på lagom avstånd så man kan skjuta ifrån med lagom böjda ben för maximalt frånskjut, glida under vattnet, upp,  andas var tredje armtag och fortsätta så en eller tre längder. Samtidigt ska du försöka se var du ligger i förhållande till övriga (vilket i princip är omöjligt i vatten) och sen någon meter innan kaklet avgöra om du ska ta ett simtag till eller bara fortsätta glida med hög fart för att ha handen snabbast i kaklet. KLART!

Lika mycket kraft som ett sådant lopp krävde av mig (då på min bästa tid en sekund under en minut) behövs nu för att jag ska orka komma ur sängen och få ihop en kopp kaffe, helt ärligt. Mitt liv är som en Ironman just nu. Och då ligger jag på en för mig overkligt låg nivå.OCH SNÄLLA, jag vill INTE ha sympati, eller några styrkekramar, jag bara redogör helt torrt för hur min energinivå ligger nu för att jag ska ta mig UR SÄNGEN! Jag är på allvar intresserad av hur det har kunnat bli så här!!!! Och jag är inte deprimerad, jag vet att jag kommer igång efter några timmar, när jag töjt och stäckt och försiktigt börjat röra på kroppen. Jag är ganska OK efter lunch men sen kring 18-19 då har trycket på ryggen blivit för stort och så har jag väl gjort någon galen rörelse med armen som straffar sig många timmar senare. Och det där kortisonet jag fick….det var jag ju skeptisk till redan innan men gick med på pga förtroendeingivande trevlig pensionerad doktor med mycket erfarenhet….som också var psykiater i grunden…..

Igår hade jag inte lika ont som jag brukar helt oväntat. Det berodde nog på att jag dagen innan tagit en stark värktablett…jag brukar akta mig för dem för jag bli snurrig i huvudet och långsam i talet. Kanske hade jag alltså effekt dagen efter tabletten för att jag slappnade av…jag funderar ständigt på sambanden här för visst är det så att man när man har värk SPÄNNER sig omedvetet för att man är rädd för att få mer ont och då har vi en ond cirkel…..jag undrar om man skulle kunna be om sövningen en vecka med kontinuerlig massage, akupunktur och iv-näring och sen kanske långsamt väckkas till et smärtfritt liv!? Vore inte det underbart? Narkosterapi, det skulle jag vilja uppfinna.

 

Ingen bild idag. Det hade känts fel. Jag vill inte ens att någon läser det här egentligen. Det är bara för min egen räkning. Det räcker nu liksom. Men som sagt, nya tag idag, sjukgymnasten och sen försöka något nytt balett…jag vet, helt galet men stabilitetsträning var det som rekommenderades och jag kan inte tänka mig något bättre än balett…jag måste göra något som jag VILL också, fylla livet med härliga saker för annars blir det för tungt mitt i all jävla värk. Ljuset är, kanske via övergående mer värk, att kunna dansa, en hel natt, till discomusik, när jag fyller 50.

Ridå!

3 Comments

  1. Annika

    Stackare! Det där är hemskt med sömnen!
    Går det att utlysa nån slags tävling med pris om att sova i sin egen säng?
    Familjemöte med presentation av tävling och vilket pris de själva skulle önska om de fick välja?

    ”Skojig” övernattning i valfritt rum på madrasser? (Alla tar sin sängmadrass och lägger bredvid varandra, gemensam nattning och en förälder (läs maken)sover där med?

    Nåt matigt men inte tungt precis innan läggdags så de inte vaknar av ”hunger ” (allmän oro i kroppen) mitt på natten? (Våra brukar göra det om de ätit dåligt)

    ”Pyjamasparty” för barnen i soffan? Att de får somna där å så ser man hur länge de sover där?

    Nån slags koja av lakan å stolar å snören å nåt i barnens rum så de får somna i en koja å kanske nån batteridriven ljusslinga i?

    • annavoltaire

      Jag ska allvarligt fundera på ALLA dina förslag! Jag har sett till att de alla sovit i tält med sin far en natt tidigt i höstas…..Han var både stel, strött och kall och var inte till mycket hjälp den dagen….;)
      A

  2. Anette Nordenfors

    Hej familjen
    Här kommer ett enkelt litet tips från vår familj som också stökade omkring på nätterna. Testa med att lägga ut en enkel madrass på vardera sida om er föräldrar på golvet. Prata med barnen om att de gärna får sova över hos er, men på golvet. Oftast räckte det med att vi höll varandra i hand för ett tag. Sedan sov vi alla gott?

Lämna ett svar till annavoltaire Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.