Lilla fantastiska JAG

Gick förbi den här butiken igår. Den var stängd. Men så söta saker….allt med balett lockar alltid mig.

Var ska man börja? Jag har med åren utvecklat en totalt panisk skräck för kritik. Och allt är mammas fel! Jo, så är det, arv och miljö, har inget alls med mig själv att göra.

Jag gör det enkelt för mig. Jag har inte format mig själv jag är en produkt av andras former. Jag försöker anpassa mig. Passa in genom att göra rätt. Och summan blir av det efter ett tag att man blir livrädd för kritik. Och ingen som helst lindring finns mer än kortvarig. Jag kan verka skrytsam, kanske men det är bara för att få bekräftat att jag duger. Jag försöker vara snygg för att få höra just det men är hyffsat övertygad att jag är ungefär genomsnittlig. Så när någon säger att jag är fantastisk på något (hände i somras på semestern…trädgårdsmästaren berömde min franska, och hon i högtalaren på motorvägen, då skiner jag upp och blir omåttligt stolt i kanske några timmar. Sen klingar det av.

Sen glömmer jag. Jag glömmer fort bra saker som sagts om/till mig. Sist var det full panik över en kurs jag lämnat in ett examensarbete till och jag var HELT övertygad om att jag var underkänd. Jag vågade knappt gå in i Ping-Pong och läsa…..och där fick jag beröm?!? Jisses tänkte jag, hur dåliga var övrigas arbeten om lilla JAG skulle ha kunnat klura ihop en tänkvärd knorr. Samma med nästa examinationsuppgift….jag vet inte ens om jag har vågat kika på den. Sannolikt ej för om jag var underkänd hade jag iallafall vetat om det. MISSTAG glömmer jag ALDRIG. Jag skäms fortfarande för fel jag begick i mellanstadiet. Tänk er! Och jag kan nog om jag får sitta en stund räkna upp exakt alla gånger jag gjort fel på ett pinsamt sätt eller varit dum (helt omedvetet såklart) och är det inte konstigt att sådant kan plåga en 30 år senare så pass att man får gåshud?

Nåväl. Nu ska boken läsas av redaktör, full panik. För lite? För svamligt? Otryckbart och helt missat målet? Ingen aning. Vill bara krypa ihop under en sten och dö. Fast sista mailet var upplyftande, jag var så glad att jag delade med mig. Men ändå, jag litar inte på mina förmågor mer än i en kvart. Jag ifrågasätter allt jag gör och snart är det dags för TERAPI tror jag. För om jag är helt ärlig med mig själv så får jag ju överväldigande positiv feedback…jag kan bara inte riktigt tro på den. Och jag vet när detta blev ett problem. 2015. När jag var sjuk och nobbades på AT-ansökan. Där brast något. Jag gav upp. Och redan innan hade jag gett upp karriären lite, jag öppnade ju butik 2013 när jag insåg att jag aldrig skulle bli legitimerad. Jag tänkte: Jag skiter i alla studier och läkarexamen, jag öppnar designbutik istället och kör mitt eget race. Sen fick jag ju efter mycket om och men AT 2016. Och gud vad jag kämpade med det efter att ha varit utmattad. Jag verkligen verkligen kämpade med heltid och att vara hjälplöst efter pga så lång väntan på AT att Waran inte ens var förstahandsbehandling efter proppar…NOAK….WTF?

Nåväl. Nu sitter jag här, tränar min bålstabilitet, förbättras och försämras omväxlande. Har inte orkat med träning idag pga tre barn skulle till tandläkaren med start 07.30 och jag blev lite matt där…..sen hämta pass, gå på banken pga fått arvode från Kommunen. På en utbetalningsavi från 70-talet. Killen där var lite söt, han satte in 49000kr…..det skulle vara 490. Jag påpekade detta och han rodnade och sa att han var ny och vilken tur att jag sa till för annars hade han väl fått sparken!

Jag får alltså en utbetalningslapp på 490kr för ett möte i kommunhuset. Den är ställd på Nordea så jag gick dit igår. Men nej, de kunde inte hjälpa mig utan att dra 225kr från denna summa….på ALLVAR?!? Först 150kr i avgift och sen 75 kr för själva transaktionen….Jag kunde då inte heller betala maten för jag hade räknat med de 490kr och butiken tog inte kontanter som jag hade med….vart är vi på väg?

Min unge, så söt tycker jag, och rolig, och vackert långt lockigt brunt hår….perfekt ju!

Är vi ens lika? Vissa tycker det….olika färger.

Hon i mitten som gör sig till med grönkålen har övertalat mig och hennes far att USA är vad hon behöver….vi ska ha ngt chattmöte ikväll. Mycket att sätta sig in i nu. Stor oro där med. Många moln just nu känner jag….

Jag mötte upp mina tre äldsta i stan efter massage och simning. De var glada att se mig och min snart 20-åring som var med på badet sa att hon var glad att se mig i så fin form. Hon kände att hon var ”safe” för om en 50-åring har min kropp….här stannade jag henne och påpekade FYRTIOÅTTA!!! Jag är 48 år, inte 50 MILSVID skillnad. Och sen….vad fan spelar ålder för roll, inombords känner jag mig för tillfället som 11. Jag litar inte på mig själv alls. Känner mig fullständigt lost vad gäller livsmål. Kanske det har med den här jävla ryggsituationen att göra i kombination med ST och att jag har barn som varje morgon skriker i kör att de INTE VILL GÅ TILL SKOLA OCH DAGIS. Jag känner mig som en usel mamma. Jag kanske borde lägga allt åt sidan och bli hemmafru, skriva romaner utan poänger, kanske urklurig lyrik….som Frostensson. Eller….sälja allt, flytta dit där solen alltid skiner men inte en öken helst. Solsken OCH vatten, Normandie? Languedoc-Rousillon?

Men först. BOKÅNGEST. Med versaker. och så bouppteckningen, och så träningen och MR och försöka överleva januari, börja nytt jobb i mars och ytterligare ett i juni…

Maken vill planera semester i juli. Jag kan inte tänka, har vi råd? Bil? Får jag ledigt, var jobbar jag då? Ska jag opereras?

Nu vet jag, jag ÄR Claire i Modern Family, jag är ett kontrollfreak. Allt måste gå enligt plan, vara förutsägbart. Det blir olidligt annars.

Hu, och så har jag kommit på att jag hatar människor. Människor i bil som kör om i bussfil i 90 på en 50-väg. Hör ni det? Jag hatar er! Fattar ni inte att om det står 50 och det är bussfil då KÖR man INTE OM!!! ”Helvetet är andra människor” broderade någon, så sant. Men sen älskar jag ju människor (som håller hastighet, gör som de ska, följer regler, ej bryter avtal osv osv.) som är perfekta. Som jag. perfekt i sin strävan att vara perfekt men inte så styva i korken och omedvetna om sina brister att de blir olidiga. Jag vill ha de som försöker omkring mig. De som kämpar mot perfektion.

Så nu har jag vräkt ut mig om min osäkerhet om min egen kompetens och att det aldrig kan ersättas med bedyrande ord om att jag är asbra på vissa saker. Vad kommer detta ifrån och varför blir det värre?

Osäkerheten fy fan. Jag vill ha klarhet. Har för vild fantasi….och kanske är lite lat? Är det så att jag känner på mig att jag inte går all in eller? För jag tycker ju att jag gör det….så märkligt att ha två sidor som är rakt motsatta. Som Woody Allens mänskliga kameleont känner jag mig ibland, anpassa sig efter förväntningar. Blä. Jag ska sluta med det. kanske ta ett jobb där ingen förväntar sig något av en mer än att man är där. Kanske man ska skruva ihop saker på tid? Plocka choklader i kartonger, vakta förråd….jag vet inte. Hjärnkramp är vad jag har tror jag. Det har låst sig mentalt. Men jag vet att det blir bättre imorgon, då kanske jag tar nya tag. Då blir det MR, träning, balett. Jo just det. Baletten…jag var ju där i förra veckan och det var berusande. Men jag kände mig inte duktig alls. Jag kände att jag underpresterade…fast… jag var där för första gången på…..40 år? Jag tror liksom att jag ska vara perfekt direkt, det är detta…hur tänker jag kring mina egna förmågor egentligen? Helt galet ju, jag har dansat balett i 60 min. S U C K!

Vad denna innehåller har jag inte läst än…men den stod i skåpet där giftiga grejer förvaras…

Sen lappkast. Giftiga ämnen. Spray som tar bort is på vindrutan……herregud! I England kokar de vatten och kastar på rutan vid frost, låt oss göra det istället va?!? Om vi inte orkar skrapa alltså.

Ps. Glöm allt jag skrivit, jag har en dipp, det är ryggens och axelns fel. Jag är en utmärkt person som kanske kan….typ köra tåg, eller bli….världens längst anställda ST-läkare…..

Hon släpade in mig i en butik jag aldrig varit i eller hört om…jag blev mest förvirrad…lustiga huset liksom..

Många vinklar och vrår…

En till..

Detta är sommarens projekt…om ryggen tillåter. Ser bättre ut med snö ändå.

Överklagan på detta sk. staket ligger nu hos Miljööverdomstolen…..hur fult kan något få vara?

Han håller hårt i sina hönor. De får knappt gå ut. Jag är rädd att de kommer börja värpa sent i år….inte mycket sol får de.

Involtini a la Nigella Lawson….

Maken tog in fem stubbar för ett tag sen, jag dammsuger mossa….

Det händer mycket i stan mellan gångerna jag är där… EEEETALY så roligt! och snyggt!

Direkt efter massage och simning, lite frissiga…Inez i en skinnkappa med pälskrage jag köpte för 20 kr, ja ni läste rätt 20kr!

Tomatsås som fick puttra mycket länge…..älskar sånt!

Hemma igen. en utflykt som tog på krafterna och sen laga mat, läxläsning och nattning… men sol.

 

Jo….fick just mail. Boken nästan i hamn, tänk va?Sån ångest i över en månad och så var den typ KLAR!!! TJOLAHOOOOOOO!

Me rocks! For fifteen minutes…;)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *