Long time no see

Min hortensia rodnar och dör.


Jag får emellanåt mycket skäll för saker som går snett i hanteringen av tvätten. Mitt svar på det är att den som inget gör riskerar ej att göra fel.

Att sälja hus är ingen lek. Dels känslomässigt, dels arbetsbelastningsmässigt. Vilken process vi dragit igång! Vi har fotat, mäklare på båda sidor (köp och sälj) ligger på. Jag känner mig helt jagad. Skriva kontrakt, fort fort. Och så en himla massa nya grejer att lära sig, husbygge det känner jag dåligt till. Men bollen är satt i rullning och då är det svårstoppat. Nästa som väntar är eventuellt att skriva kontrakt på tomt med förbehåll för vad vi får för vårt hus. Ny bank? Bättre lånevillkor…. Känns oroligt. 

Mitt i allt detta ska huset visas för totala främlingar, många också verkar det som. Tydligen hade de aldrig haft så många föranmälda….det bådar väl gott eller så är folk bara nyfikna och vill snoka i mina lådor!?!

Onsdag, torsdag och fredag ska här städas. På lördag flyttar vi ut för maken jobbar hela helgen och det finns inte en chans att jag lyckas hålla samman städningen här hemma ensam med tre små barn. Jag lyckas ju inte ens hålla ihop bäckenet!

Idag var jag på jobbet iallafall. Vuxna människor! Som hör vad man säger, som lyssnar på svaren jag ger på deras frågor. Patienter som litar på mig och sitter blickstilla under nästan fyrtio minuter…Wow, vilken antiklimax!

Frank ritar hus…kanske vi pratar lite för mycket om flytten?


När jag hämtar på dagis kommer mitt liv tillbaka. Ingen vill följa med hem, de skriker NEEEEEJ och vill inte komma med utanför gården. Jag får ta dem en och en, spänna fast i bilen och söta D tävlar med Edgar till grinden. De ställer verkligen upp 100 procent på mig de där tjejerna! Fantastiskt.
I bilen funkar det ganska bra, fastspända barn är glada barn.
När vi kommer hem vill de stanna ute. OK, det funkar för mig. Vips har E tagit av sig galonisar, jacka och stövlar. Jag tar då av strumporna som jag annars befarar ska bli helt förstörda. Jag tänker att han nog blir kall och vill gå in snart.
Frank yr iväg och fastnar i ett buskage. Edgar kallnar, går in och tar på joggingskor varpå han också fastnar i samma buskage. Då ungefär kommer grannen med det synnerligen välartade barnet F som sitter och stirrar på kaoset vi utgör. Men hon vill stanna. Hon vill också ha tillbaka sin vanställda Barbie.

Vi samspråkar lite, min mamma kommer med T som hon passat under dagen. Nu är det dags för mat. Ingen vill äta först, de vill ha godis. Sen lyckas vi med omvänd psykologi få i ena barnet lite kött. Frank som gallskriker på övervåningen av en anledning jag glömt lugnas och lovas att få skära sitt kött med livsfarliga keramiska kniven. Då blir han mycket nöjd. Emellertid tappar han klyftpotatisen i ketchupen och då bryter helvetet loss igen.

Ja ungefär så förlöper kvällen. 

Avslutningsvis badar jag med Tylla i hopp om att hon ska bli trött och ren. Ren blev hon men inte så trött. Vi snurrar runt i sängen, hon dricker sin välling och avslutar med att spy ned min pyjamas. Av med den och så börja om igen.
Precis när hon somnat och jag är helt hes av alla godnattsånger kommer en liten pojke in och skriker…

Ja ungefär så gick det med läggningen.

Under nästan hela den här tiden tänker jag att det måste vara något jag gör fel. Något jag missat under mina 17 år som förälder. Jag vet bara inte vad, möjligen ALLT?

Jag köper saker med namn från exotiska platser…



Hur som helst, barnen är helt OK i jämförelse med andra och jag älskar dem innerligt. De tar bara musten ur mig totalt, varje dag, år efter år. 
När jag blir mormor ska jag emigrera. Tanken på att få 12-36 barnbarn gör att det isar sig i mina ådror. Hur ska jag ens komma ihåg alla namn?

Jag hade ju tänkt ta med min vackre man i min gula Porsche och bränna ned till Rivieran när det faller mig in!

Just när jag klagat klart dyker nämnde man upp och säger att barnen sover!?! Vaffan!!! Så hans metod funkar!?! Då vet jag vem som ska få ta över HELA ansvaret för detta, för all framtid!!!! 
Gud hör bön!

Vanställd Barbie, sen Alvas staplade skalfat!?! Därefter staplad äggkartong med tillhörande skal i…Hur svårt kan det vara efter 10 år att lära sig detta med bruna tunnan? Sen en översiktsbild av vad familjen rest sig upp och lämnat åt mig efter middagen. Tack alla!


För övrigt är ALLA välkomna att hjälpa till med städningen från och med nu och är det så att ni saknar ett vägghängt litet plåt skrivbord/dataskåp från IKEA, kom och hämta!

Av oklar anledning tycker jag att man kan städa varje kväll så man slipper vakna till kaos. Dock har jag hört följande: Att städa när man har småbarn är som att skotta när det snöar. Jag har en önskan om hög struktur, livet blir enklare då. Därför radar jag upp strumpor för att passa ihop med makan. Det blir mycket utlagda strumpor.





Same same no different

Ja, det är ju klart att telefonen ska balla ur totalt just idag!

Matt ,mattare, Anna.

Jag tyckte jag skrivit av mig. Jag trodde jag blivit friare. Men när maken jobbar sent, och jag är ensam med de tre små samtidigt som jag försöker vara ”duktig” det vill säga laga mat, städa upp och hålla rent, ja då blir jag utmattad. På riktigt! Jag blir matt av att behöva sära på pojkarna som bråkar, kånka på lillan som trots två läggningsförsök vägrar sova och passa så att jag inte bränner maten. Tylla gnäller och protesterar så fort jag försvinner utom synhåll. 
Hon kräks på golvet mellan mina ben medan jag gräddar de obligatoriska torsdagspannkakorna. Hon halkar runt på golvet och innan jag hinner märka detta är hela ungen täckt med kräks. 
Frank tjatar om att han vill spela Memory, jag lovar att göra det när pappa kommer hem men inser när jag säger det att det nog inte kommer hinnas med. Barnen får i sig varsinn pannkaka och T får fruktmos och välling. Jag ser att Edgar återigen blandat all kattmat med vattnet i skålen som står bredvid. Tröttsamt. Jag går mot ytterdörren för att kasta ut påsen med senaste bajsblöjan, då ser jag att han hällt ut resten av maten i hallen. 

Terrorbalans. Vilken sekund som helst kan leken förvandlas till krig.


Jag ger upp. Maten jag själv tänkt äta står orörd. Det finns inte tid och än värre. Det saknas matlust. Jag har för mycket nu. Då dimper ett mail ned från revisorn. De vill ha svar på mailet som skickats för en månad sedan. Senast sista oktober ska allt vara klart. Suckar. 
Jag har en vag aning om att jag faktiskt mailat dem om detta. Och det har jag visar det sig. Jag har inte skickat allt de har bett om, de har inte heller svarat på de frågor jag ställt för att fatta vad katten de vill ha av mig. 
Jag hatar att driva eget ibland. Jag hatar att jag har för lite tid för alla saker jag vill göra och jag hatar att känna mig så ensam med allt detta här hemma. Jag har fått löfte om massage ikväll av maken. Jag tror det blir bokföring istället!

Fy satan. Jag ger till slut upp helt och sätter mig på golvet med T. Då lugnar det sig något och jag kan ta fram min anteckningsbok för att få lite ordning på mina tankar och alla måsten. Jag VET at man kan använda telefonen till detta men i den pressade situation jag befinner mig just nu funkar inte det. Jag vill ha bläck på papper, jag vill spalta upp på MITT sätt och hänga lappen på kylskåptdörren alternativt vira den runt armen. Något måste ändras!

Att sänka ambitionsnivån….då vet jag inte hur lågt ned på min skala vi hamnar. 

Ljuspunkter: 
Frank och Edgar byggde en koja ihop och leker nu med den. Hur länge, det vet man aldrig..
Maken har lovat att jobba 75% så fort det är möjligt. Det ser jag verkligen fram emot.
Jag ska träffa en vän på lördag. Det ska bli roligt. Ingen av oss kör så antagligen får jag dricka champagne också. Två roliga saker på en dag, det är inte vanligt.
Koftan jag stickat på länge är nu klar. Den passade! två bra i en.

Kort och deppigt, jag energisparar.

Imorgon ska jag likt Modiano gräva där jag står (ingen övrig jämförelse, utom möjligen att jag tycker jag skriver samma sak hela tiden). jag ska försöka reda ut allt en gång för alla. Om att ha många barn och känna sig elektrisk. Bara det!

Genussoppa

En favorit som kommit i skymundan

Först fotade jag den högra…sen den vänstra. Man vill ju gärna glänsa lite när det ska visas på nätet…den finns på muesum faktiskt. Jag kan säga att den är livsfarlig bara. Glödhet och vatnnet fräser ur pipen så köp den för all del inte!!

Norra Europas största hall? Den är vanligen totalt belamrad med jox. Mina grannar kände inte igen sig sist…trodde vi byggt om när det var så städat.

Pust, stånk, flämt! Jag har tillbringat morgonen ihop med en fotograf. Huset skulle fotas inför försäljning. Jag har sedan en månad flaggat för detta. Mina medboende har faktiskt fixat biffen om än efter många påminnelser hot om indraget barnbidrag och annat. Men nu är det klart! 

Har man som vi väldigt många rum är det inte helt lätt och man tappar gnistan då och då när man ramlar över en dammig ceriserosa kashmirstrumpa som NÅGON bara kastat av sig nån gång för tre veckor sedan. Eller när man tar bort iläggsskivan i matbordet och upptäcker ”grottmålningar” och tuggummin under. Trött. Blir. Man. Av . Det.


Avklarat nu iallafall och huset är helt uppochnedvänt! För saker har klämts och tryckts in i hålor och skrevor. Vi kommer nog aldrig hitta allt igen.

Mitt i allt detta får jag mail från fantastiska förskolan. Föräldrarådet har tyckt till. Bland annat har föräldrarna tyckt till om att det ska läsas genusneutrala böcker. Jahapp! Då var vi där. Kommer det bli HEN efter nyår månne?
Pedagogerna vädjade till föräldrarna om tips på genusneutral barnlitteratur för det kände inte till så mycket. Jag tipsade snabbt, med vändande post som vanligt, om Stina Wirséns Vem…Städar, blöder, sover inte och så vidare för de minsta barnen. För de större, ja då blir det knivigare. Om inte dessa fantastiska pedagoger känner till det, i en förskola som ligger i framkant. Ja då vet jag inte ens om sådant finns i någon större utsträckning? För vi måste väl kunna leverera mer än 5-10 böcker?
Jag tänker att en klok pedagog kan läsa Astrid Lindgrens värsta böcker i klassen min pappa är kung över Kurrekurredutterna och förklara hur saker ligger till. Man kan ju Läsa Pippi!!!! Där har vi en tjej som inte håller sig till några könsregler. Även om Prussiluskan och övriga gör det. Man får vara uppmärksam och hjälpa barnen, det är ju det vi vuxna är till för!

Sen skrev jag ett mail till. Lite mer personligt till chefen om hur trött jag blir på att så mycket ansvar för våra barns uppfostran läggs på dem.

Jag har den bestämda uppfattningen att det är föräldrarna som ska uppfostra sina barn (och visst är barnenpå förskola/skola många långa timmar, kanske mer än med föräldrarna?) men det visar sig ju allt som oftast att barn gör och blir som sina föräldrar. Anammar deras matvanor, läser lika mycket eller lite, dricker lika mycket eller lite, röstar samma och har liknande intressen. Mycket sällan har jag tyckte att mina barn har drag av förskolepedagogerna.

Jag har alltid litat på utbildad personal inom skolan. Jag saknar ju nämligen sådan själv. Alltid har jag förvånats över att människor som är helt outbildade i ämnet pedagogik verkar ha så mycket kunskap om just detta. Jag som är medicinare, lite odontolog och inget mer har i stort sett inget att säga till om när det gäller ekonomiskateorier, militärstrategi, brokonstruktioner eller mekanik. 
Om en bro är ful kan jag ju kommentera den men jag kan inte säga något om kvaliteten. Såklart ska man kunna fråga och ha synpunkter på saker man tycker verkar felaktigt men jag litar iallafall på att förskolechef/rektorn kan sin sak. Gjorde jag inte det skulle jag byta skola eller ringa skolverket.

Detta strider ju på intet sätt mot att man såklart ska göra bra saker i förskolan, följa senaste forskningsrönen och anpassa sig efter sin samtid. Att inte cementera könsstereotypa rolle, mobbas, slåss, säga fula ord eller bara äta chips och glass…Det klarar ju människor av alldeles själva i hemmen.

Så vitt jag vet finns ännu inget som tyder på att könsneutralitet är bättre än vårt vanliga sätt vara. Tvärt om finns många barnpsykologer/psykiatriker som oroas över att barn inte får en könsidentitet. Visst, detta kan komma på skam. Men vi vet inte! Det är en experimentlåda än så länge. Jag vet att jag är konservativ men jag tror mer på att förklara och utveckla det demokratiska stråket istället. Alla lika värde!

Vidare skulle gömda platser på gården byggas bort. Så att ingen skulle bli kränkt där. Jag tänker att skolan är en försmak av världen och vi kan ju inte ha full kontroll på allt som sker överallt alltid. Inte om barngrupperna ska fortsätta växa i den takt de gör. 

Det kom återigen en uppmaning om att hålla barnen hemma för att undvika onödig smittspridning. Kanske vänta en dag extra och inte ge barnet Alvedon och kasta in i verksamheten….? Kanske hålla båda eller alla tre syskonen hemma då man kan förmoda att alla bär samma smitta? Karantän typ, som man tänker kring infektionssjukdomar…på sjukhus när man är ett proffs.

Jag läser allt detta och tänker. Några föräldrar sitter i rådet. De vill säga till andra föräldrar. Håll dig hemma med ditt sjuka barn för våra barns skull! helt OK uppmaning. Jag håller med. Jag tänker…hur är man som förälder när man tycker att ett sjukt barn med lite febernedsättande medel ska vara på en extremt ansträngande plats för jag kan inte ta en dag ledig från jobbet som jag får (nästan fullt) betalt för???

De säger också; bygg om utegården så att några av de andra föräldrarnas barn inte ska slå våra….Det finns alltså barn som har lärt sig att kränka, slå och säga fula saker till andra…Hm. Jag vet att mina barn ibland bitits, sagt fula saker och smackat till någon. Detta faller tungt på mig känner jag. Men vi slåss inte hemma, vi säger inte så fula saker till varandra. Vi älskar varandra! Kanske detta är ett sätt att bli vuxen på? Att testa saker man sett eller hört, blivit utsatt för och se reaktionen hos en annan? 
Kan det vara en del i att växa upp? Jag vet inte och för all del bygg bort alla vrår. Eller ha mer personal alternativt färre barn på förskolan så kanske vi slipper detta?
Återigen faller detta tillbaka på oss som samhällsmedborgare. Detta är utvecklingen vi har tillåtit. Att inte prioritera barn. Eller gamla för den delen! Vi är egotrippade och ser inte den stora bilden. Som vanligt!


Älskade skåpet som jag köpte i smyg! Och mina sönderhackade stackars möbler.Lulu Carter skulle bergis kalla det eklektiskt…eller näe, skandinaviskt ljus med inslag av ärvda och loppade grejer.



Människor är olika. Män och kvinnor ÄR INTE LIKADANA. Vi har olika hormonuppsättning och det styr oss. Framförallt efter puberteten då hormonerna är i full galopp! Min mamma har alltid tyckte att kvinnor är vida överlägsna männen. Vi kan ha fler bollar i luften, vi är mer stresståliga, mer empatiska och massor med annat som inte har handlat om smink, hår, smala midjor, stora tuttar osv. Utan bara ren prestation. 
Men som sagt olika. 

I dagarna meddelas Nobelpristagarna att vi tycker att de är förträffliga. Många hittills har bestått av samarbeten. Bästa samarbetetena uppstår när man kan olika saker och kompletterar varandra. Det räcker väl med det tycker jag. 

Jag gick på dagis (och då hette det verkligen så) på 70-talet. Jag vet inte om genustänk fanns där då. Kanske jag hade bytt däck om vi haft könsneutrallitteratur då….I DO NOT KNOW!

Hur som helst. Poängen här är att det är vi, människorna i detta samhälle som måste ändra oss. Det är inte pedagogerna i skolan. Jag kan inte förvänta mig att mina döttrar inte ska dra tyngsta lasset hemma. För de kommer antagligen att känna igen och vara bekväma i att kvinnan sliter ihjäl sig, blir grinig och får höra att hon är en tjatmoster. De av mina döttrar som har en annan pappa än Maken kanske får det lättare. De ser att han städar och lagar mat…eller han har ju städhjälp förresten. Men han lagar mat, har matkasse. Men han tvättar helt själv!!! En mycket kapabel man! Jag hoppas verkligen att mina barn lär sig att vara demokratiska för det är det jag tycker allt handlar om. Att alla har samma rättigheter, möjligheter och att vi berikar varandra! 

Nu stack jag ut hakan här känner jag. Det gör jag då och då. För jag kan inte hålla käft! Jag skulle bli en usel politiker. Jag skulle åka ut efter en vecka…som hon Boethius eller Benkö. Men jag har rent mjöl i påsen, har aldrig knarkat eller stulit. Jag körde lite fort förr men det har jag slutat med nu för jag vill inte dö i förtid…jag fuskar inte med skatten och ljuger ALDRIG (om det inte handlar om godis och annat skit). Jag kan erkänna att rubriken är snodd, eller lånad av Jesper på Stunder av lycka. Han har skrivit mycket roande om sin familjs renovering som tydligen är helt ERROR!

Och ja, jag vill att ni kommenterar om ni tycker OLIKA! Olika är bra, och att man talar med varandra! Inte göra som jag skrivit om förr, hålla tjäft och gräva ned ilska, skicka arga mail till varandra och gadda ihop sig! UP FRONT! The Full Monty och alla andra bra engelska uttryck som beskriver detsamma! Varför finns inga sådana på svenska??? Vilken brist! oj vad det flödar, nu måste jag fota en tröja jag lät göra för 10 år sedan…den säger allt!

Aloha!



Beyond patina

Ajjabajja, mammas fina snöskåp!

Jag går ogärna ned i vardagsrummet numera. Jag nästan gråter när jag torkar av matbordet. Stolarna ska vi inte ens tala om. Beror det på maken?

NEJ! Honom blir jag bara glad av just nu. Det beror på MIG. Det skulle iallafall min mamma ha sagt. Jag får skylla mig själv. För det är JAG som har valt mina möbler. Det är jag som satt små barn till världen och framförallt äger jag mitt problem såtillvida att det är jag som tycker att möbler ska vara hela och rena.

Mellan mina två kullar av barn inhandlades lite möbler. Dels på grund av att det sammanföll med en skilsmässa (där en del av möblemanget försvann) dels för att det var dags att byta ut och omorganisera. 
Jag tänkte att det äntligen var dags för det där fantastiska superellipsbordet med tillhörande sjuanstolar bland annat. Jag köpte bordet själv och fick stolarna i present av mamma. 
Redan efter första året märkte jag att jeans med nitade bakfickor funkade jättedåligt ihop med lackade stolar. Men färgen verkade ovanligt utmattad på kort tid och krackelerade. Jag ringde och klagade och hade fått nylackat av butiken om jag velat. Men rätt tidpunkt för att leva utan de åtta stolarna inställde sig aldrig så det blev inte av. Nu nio år senare känns det som att jag gott kan vänta tio till.


Det har hänt att jag hotat med att föstöra barnens möbler när de flyttat till eget…barnsligt jag vet. Barn är som Magnus och Brasse sa små elaka och otäcka dvärgar. Oempatiska är mitt eget tillägg till detta påstående.

Det laminerade bordet höll längre, jag hade föreställt mig att det var oförstörbart med sin laminerade ovansida men icke! Ge en liten pojke med mina gener en gaffel så ska du få se på grejer…för att inte tala om en liten taggig matkniv. Amazing! Snabbt går det också.
Snömöblerna höll relativt länge men nu har hackare nummer två gått loss med sina små bilar på dem. Han kastar gärna saker, hårt, långt, högt och oväntat. Inte bra för möbler och nervöst lagda mammor, pappor eller små katter.

Mitt miljötänk går delvis ut på att köpa kvalitetssaker som håller länge så att man slipper köpa nytt (egentligen vill jag bara köpa matbord en gång i livet typ). Köper man dessutom gammal erkänt god design förlängs överlevnaden än mer. Därför är mina möbelinköp extremt genomtänkta. 
Detta sätt att tänka genomsyrar även val av kläder och då går till exempel stentvättade och redan revade jeans bort…Blåjeans ska slitas naturligt. Punkt SLUT! Jag skiter i rådande mode, så är det bara.

Shabby chic är inte heller min grej, om det inte är shabby på grund av slitage på möbler som är i rätt gammal stil. Jag tycker att den typ av patina mina möbler har är långt ifrån chic…det ser verkligen bara shabby ut. 

Mina föräldrar hade inte mycket designermöbler. Kanske därför jag är så löjligt intresserad av detta!?! Min enda revolt mot mina i övrigt helt förträffliga päron!
Vi åt vid ett massivt furubord, satt på massiva furustolar och hade länge en mycket praktisk plastmatta. Mamma sa alltid (men gjorde aldrig) ”att det gick att slipa bort skav och hack”. 

Fläcken på soffan är från senaste dagiskalaset. JO JAG VET; vit soffa – små barn, men jag kunde ju inte veta då att jag skulle få tre sladdisar!?! Stolen….ingen kommentar.


Förlåt mamma! Jag ser nu det geniala i detta (jag skulle däremot slipa och lacka). Jag borde ha enklaste möblerna i obehandlad furu från IKEA här hemma. Jag borde ha plastat in hela huset, även väggar och tak samt ha en hundgård på tomten där barnen och djuren kunde rumla om. 

Jag ser ändå slutet på detta trots att det är ganska oklart när detta kan infalla. De växer, jag lär mig att djupandas och det är alltid första hacket som känns värst. Men några nya designklassiker blir det inte på väldigt väldigt länge.

Som lök på laxen, sten på börda, sista droppen eller spiken i kistan så drog min lilla gullegullunge Tylla nu på morgonen sönder min sprillans nya, väldigt dyra och efterlängtade Filippa K polo i tunnaste ylle. Men som mamma skulle ha sagt, ”det hade du väl kunnat räkna ut!” 
-Ja mamma, det hade jag men jag försöker leva på hoppet!

Ciao!



Inget för den bacillrädde

Jättemånga nästan likadana färggranna plastgrunkor som alla ska rengöra tänder…hur ska en stackars mamma kunna hålla dem isär? Jag vet ju knappt vad barnen heter!

Hej där!

Idag har jag varit på husvisningar. Jag har sett till att maken fått upp en spaljédel mot GRANNEN, bråkat lite med barnen (men gullat också), tvättat 3-4 tvättmaskiner och dammsugit nästan hela huset. dagarna och göromålen flyter ihop. 
Jag talar rappakalja också. Tänker cykelkorg, säger brevlåda. Hör höger, kör åt vänster. Hjärnsmälta. Stressrelaterat. Min mamma gör likadant. Det är som om synapserna inte riktigt hittar rätt signalsubstans. 
Om jag ska säga kniv men tittar på skärbrädan är det skärbrädan som kommer ut.

Jag ska vila mer, inte just nu bara, det har jag inte tid och ro för. Vi ska ju varva upp tempot. Hitta på ännu mer roliga saker. Gasa i uppförsbacke.

Jag har de bästa intentioner men av all rörlighet blir det ibland fel. Mindre viktiga saker undflyr mig. Som till exempel vilken tandborste som är min. Jag får skäll av mina barn. Maken gömmer sin. Fanny med, fast den vet jag var den är gömd. Alltså jag tar den inte för jag har fattat att det inte är MIN!

Emellanåt försöker jag styra upp det hela. Jag köper 24 nya tandborstar (vi har tre handfat) och ber alla välja sin färg och märka med namn. Ingen märker med namn men alla väljer sin färg. Detta hjälper mig föga, jag blandar ihop det igen. Nu har jag kommit på hur vi ska göra nästa gång. Jag märker MIN tandborste och gud nåde mig om jag använder någon annans. Då får jag köpa 24 NYA igen!

Jag är en ganska organiserad typ och tycker att det borde vara möjligt för alla att märka sin egen men nix. Det får bli jag. Det är ju rimligt i och för sig då det är jag som sprider mina baciller till alla (utom maken och Fanny). Jag tänker dock att i en familj så har vi alla redan smittat varandra med våra endogena (egna) bakterier och ingen större skada är skedd. Barnen förstår ICKE logiken i detta. Inte maken heller. Han är rädd för kryp också….

Han hade hittat en död geting i barnens rum häromdagen. Jag nonchalerade detta. Sen hittade han TRE i barnens säng. -OK, ring Anticimex då. För husfridens skull!
Anticimex kom. Sprayade en hel del och gav maken en liten bonus. Den var lite hemlig för bara trevliga kunder fick den (läs panikslagna insektsfobiker). Maken ringde stolt och berättade att han var en trevlig kund för han hade fått en superduperextraalltspray av den genomtrevlige insektsbekämparen.
– Göm den på ett säkert ställe, sa jag. Man vill ju inte riskera att det växer ut ett tredje ben på ett av barnen, eller att maken blir självlysande. Radar upphöjt i 10 skulle det motsvara. Alla grodor i Östersjön blir väl infertila och suicidala kan jag tänka.


Händige maken flyttar en bit staket från framsidan till baksidan så jag ska slippa se på när grannarna röker och bökar i sin trädgård som är på tok för nära min franska balkong och uteplats. Jag hoppas klematisen klarade sig!

Det var dagens monolog. Nu får ni kommentera! Eller läsa min parallellblogg på Stunder. Den är ganska informativ idag…fast den kanske kommer imorgon…eller inte alls om redaktören tycker att det var ”over the top”. Vi får se!

Hasta luego!
A

Framåtrörelse….eller bara rörelse?

Den här lilla damen sätter mamma på prov…återigen fotar jag när ett barn gör farliga saker…

Mitt liv är i fritt fall. Att ha husvisning med all städning, utrensning och styling det innebär passar inte jättebra ihop med resten av mitt liv. Dessutom är jag osäker på om jag egentligen vill flytta just nu. Det är så många bollar i luften samtidigt att kanske alla trillar ned hux flux.

I över en månad har jag flaggat för visning och fotografering. When life hands you lemons, make lemonade. Och i detta fall är lemonaden att hänga ut en av döttrarna. Jag kommer få skit för det men min adrenalinnivå när jag ser detta når all time high. HIGHHHHHHHH! Topplocket kommer att brista. 


Men det är häftigt att titta på hus, rita i skallen och röra om på hjärnkontoret. Det är nog den delen av flyttning som jag gillar bäst. Att planera hur slutresultatet ska bli. Jag finner att jag gillar när det rör på sig. Till och med när det blir lite obekvämt. Rörelse. Motion. Dynamik.

Besiktningsmannen var här på torsdagen. Han hade inget att anmärka på i princip, två små futtiga grejer som vi fixar imorgon. INGET var fel på huset, han var till och med imponerad av vår luftavfuktare, frågade om vi köpt den av hans firma, bästa sorten. 
Berättade att den var så kraftfull att man kunde dra ledningar till den andra delen av huset och fukta av där med. Min makes ögon tindrade. Han är en trygghetsnazist. Han berömde också maken för badrummet han ordnat. Vi hade visserligen hjälp av en vän som är röris men allt annat har maken gjort efter mina ritningar(!). Han hade lyckats med fallet trots stora golvplattor, manschetten runt röret ned var oklanderligt och så den superfina spegeln (den hade jag ritat faktiskt!!). Jag fick menande blickar av maken. Jag har nämligen haft synpunkter på hur jävla noga man måste vara, och hur många lager och mätningar och felsågningar och omtagningar man kan göra i ett badrum på drygt fyra kvadratmeter. Alt detta kom på skam. Så vill ni ha ett fantastiskt väl fuktspärrat badrum till budgetpris. Ring min man. Det tar ca 1-3 år för honom att få det klart. Det är enda kruxet. Den som väntar på något gott…

Våra fönster var också extra allt, specialbeställd SVART aluminium minsann…det hade vi ingen aning om. Det var förre ägaren köpt. 
Vårt stora glasparti i vardagsrummet beskådade han med glansig blick och stenfrisen också i samma rum. 
Man vill ju inte flytta efter en sådan grej. Vi kommer aldrig hitta ett hus som detta verkar det som….Men jag vill ha vatten, luft och mer natur. Höns och närmare till hästskit!  

Just nu är det enligt mäklarna ungefär hälften så mycket hus på marknaden som det brukar vara vilket gör att priserna stiger. Bra om man säljer och flyttar in i en hyreslägenhet alternativt dör. (Då är det ekonomiskt bra för arvingarna). I vårt fall kommer ju ett nytt hus att köpas och då blir det lite status quo…som Stefan Löven skulle ha sagt.

Jag undrar om inte det kommer bli hans eftermäle; status quo. För så värst mycket verkar han inte ändra på…Utom att justitieministern denna gång inte har juristutbildning. Just det är ju i och för sig inget nytt när det gäller S-regeringar. Anna Greta Leijon var ju som bekant inte heller utbildad. Hennes merit var att (förutom att vara sosse) haft en pappa som var fångvaktare. Vi får se om det går bättre för den nyutnämnde på den posten.


Jag gillar att en lärare blev utbildningsminister, även om han inte har världens längsta erfarenhet måste han väl ändå kunna något om pedagogik och hur en skola ska fungera!?!

Jag har i övrigt inte satt mig in i nya regeringens utformning, jag orkar inte just nu, men av löpen att döma är det en brokig skara…same same. Några ryker nog första veckan.
Det man kan konstatera är att vi i vanlig ordning sticker ut i jämförelse med övriga världen. Vi har världens mest outbildade parlament. Skönt att iallafall finansministern kan räkna.



Ett nytt ord har Statsministern lärt mig, ”ingångsvärde”. Jag som är lite lingvistisk av mig tänkte att det nog borde betyda ungefär; de önskemål/krav man tar med sig in i en förhandling och som modifieras efter resans gång till ett utgångs-….något, men se det betydde det inte fick jag höra av hans näre vän och tillika fackpamp. Det betydde tvärt om det mål man når….!?! Det tyckte jag var en tankevurpa. Om man inte redan när man påbörjar förhandlingen är fast besluten om att inte rucka en millimeter på sina krav förstås. Annars borde det väl heta utgångs-….något?

Det är märkligt med nya ord. Eller inte nya ord men ord som man hör för första gången och sedan inte kan lära sig av med. Tsunami är ett. Bogvisir ett annat. Nu är det ju 20 år sedan Estonia förliste. Alla som levde då och var tillräckligt gamla kommer ihåg den morgonen, och veckorna efter. Ordet på allas läppar var BOGVISIR. 
Det är ett ord jag gärna skulle vara okunnig om. 
Bara några veckor senare såg jag en av filmerna i Kieslowskis trilogi (var det den röda? Min kompis Ankan vet). 
Kvinnan går ombord och så fälls bogvisiret ned. Då insåg jag att båten skulle sjukna och orkade inte titta mer. Fasansfullt nära inpå. 
Det är något väldigt läskigt med mörker och vatten i kombination. Klarade knappt att se Titanic, den filmen förföljer mig än. Jag fattar inte hur man kan se den om och om igen! Jag tänker bara på den där mamman som håller i sitt stelfrusna spädbarn. Usch jag vill kräkas.

Jag lyssnade på radion när de intervjuade de ytbärgare som var med den natten. Dåligt utrustade och underbemannade. Frustrationen i att veta att man inte har en chans egentligen. Jag känner en av dem som var med. Jag undrar ibland hur han sover om natten.

Vilken krispig bild, vilken komposition…halvljummen var den också. Men jag hade ätit chips innan så det var ingen fara.


Nu tillbaka till mitt lilla liv. Idag blev det baklängesmiddag. Chips och dip medan jag värmde köttbullarna från i torsdags till mig. Övriga lilla familjen åt under tiden då jag nattade lilla T och i smyg spanade lite på grannens tokerier. Han försökte sig på att fälla ett träd med fogsvans….Han avbröt ganska snabbt. 

Middag. På min älsklingsskärbräda/ostbricka/underlägg från Form från Skå. Följ henne på Instagram, formfranska365.


Ni hör ju hur tankarna kränger här….men så fungerar jag. Högt och lågt, ytligt och djupt i en salig röra. 

Jag hann iallafall med att träffa en av mina tappraste läsare idag, på vift i ”storstan”. Jag hoppas ni hade det trevligt och att du nu kan Söder!;) Blir du sugen på förorten kan jag guida dig på Tensta torg… har jag jobbat där. Mycket exotiskt och intressanta butiker som bland annat säljer religiösa motiv i hologramform med TUNG guldram. Och så kan du besöka Livstycket!!! Det skulle du nog gilla! Oj, vad privat jag blev där…ni andra kan också få guidning till konsthallen och Livstycket. Bara ni bokar i god tid!

Kram till alla och envar. Nu ska jag lägga mig raklång. Nej det ska jag ju INTE! Jag ska ligga i psoasställning! Annars får jag skäll (och ont i ryggen).

Over and out!

Mongonstund har guld i mund

Imorse ändrades allt, igen. Men jag får se det positiva i saken. Han använder kokbok, måttsatsen och han vill vara självständig.

Jag trodde jag skulle få sova. Jag trodde det skulle bli bättre nu och att jag kunde slappna av lite allt eftersom barnen blir större och klokare.
Jag hade fel.

Idag fick maken gå upp först. Jag var oväckbar. Inte helt dock för jag väcktes ordentligt och slutgiltigt en stund senare av att Edgar klättrat ned i spjälsängen till Tylla. 

Matlagning på gång…


Maken kallades till undsättning. Då berättar han att den försigkomne femåringen gått upp själv. Han hade pysslat i köket och gått upp och frågat pappan om det fanns ägg….Då vaknade maken. Frank hade börjat laga mat. ”Efter recept” meddelade han glatt. Standardverket från Bonniers låg uppslagen och mjölk hade blandats med smör i em kastrull….Snart kommer jag inte kunna sova alls.

Saker förändras och jag hänger inte med.

Vill du lära dig jonglera?

Jag kröp nära och fotade denna på Ålstensgatan. Visst är den bra!?! Sån gör jag imorgon!

Känner du att livet saknar mening? Vill du gå ned i vikt? Vill du utveckla ditt kreativa tänkande och är sugen på action? 
Då ska du anmäla dig till Annas bootcamp!
För den facila summan av 15000 kronor kan du få allt detta. Satisfaction guaranteed!

Igår när jag pratade med min vän Y i telefon gjorde jag det sittandes på knä i köket. Hukandes för att iphonetillverkarna inte ger mer än 43,2cm sladd vilket gör att man nästan längtar tillbaka till den fasta telefonins dagar när man kunde ha en spiralsladd och vira den tre gånger runt köket innan det tog stopp. Samtidigt försökte jag fånga en nykrypare med vänster hand och torka en kräka från vänster axel med den högra. Telefonen fastkilad mellan öra och axel. Även detta var lättare förr med en ordentlig lur. 
Jag försökte låta normal men jag tror att hon fattade läget ungefär. Hon har också massa barn. Jag fick avbryta abrupt av någon anledning jag inte minns. 
Vi fick ringas senare för att avsluta.

I liknande situationer önskar jag ibland att någon filmade mig. För det är så svårt att beskriva med ord vad som utspelas här nästan non stop. När man försöker återge det tror nog många att man hittar på. Det känns som en blandning av att vara jonglör, brandman och fredsmäklare i mellanöstern.

På vift i Bromma


Idag var vi på vift jag och Y. Vi var lattemorsor en kort stund. Hon testade sin pulsklocka, kalibrerade och grejade. Hon påstod att den inte mådde riktigt bra. Den visade på 130 slag/minut bara hon började promenera. 
Jag tror inte jag ska ha någon pulsklocka. Det vore ojuste. Den skulle antagligen inte överleva en dag med alla adrenalinkickar jag får av allt omkring. Den skulle krulla ihop sig och försöka självdö alternativt sprängas.

Jag undrar återigen varför Felix Herngren aldrig ringer, här har han allt material han kan önska sig för all framtid. Solsidan…nä välkommen till 165, hell on earth, with a twist. Dödens grop på riktigt.

Då kom jag på idén att tjäna pengar på detta. För vad man än kan säga om mitt liv så tråkigt är det inte. Man går svårligen upp i vikt på grund av all aktivitet (och ev sömnbristen som bidrager till ökad stress och därmed katabol metabolism). Action så tillvida att allt hela tiden kan hända. Det kan ta eld i något för Frank gillar och hittar tändstickor överallt (trots att de göms), Edgar klättrar i höga träd och rymmer, Tylla har ännu ej fattat att när golvet slutar och försvinner (typ i trappor och vid sängkanten) faller man och slår ut de nya framtäderna eller att man i mörkret smyger ned med tvätten i källaren och snubblar i den fyra meter långa sladdhärvan som nu visserligen är avklippt men ej snurrats ihop och stoppats undan/slängts på ett adekvat sätt, Ping Maken. Den typen av action. 

Kreativiteten övar man upp genom att försöka förutse det oförutsägbara.  Barnen är inte statiska i sina galenskaper, de kommer hela tiden på nya vansinniga saker. Detta gäller även de tre tonåringarna. De kan dessutom inte planera så bra (men framhärdar i att göra mycket av detta) och hamnar ofta i tidsbristssituationer som helst löses av en mor. Med bil (vilket innebär att barn ska packas som sillar).

Så du uttråkade, lätt överviktiga människa som känner att det är dags för förändring, kom hit.  Navelskåderi finns här ingen tid för, möjligen primalskrik. Jag erbjuder umgänge utöver det vanliga. Både en man, pojkar, bebis och tre tonåringar. Ett stort och luftigt hus som även kan agera hinderbana. Tillhörande tomt men visst underhållsbehov samt oestetiska grannar men även några mycket trevliga dito. 
En vecka tror jag är allt som behövs för att det ska bli snurr på dig. Är du riktigt slapp i hull och sinne kan vi ordna två veckors deluxeträning. Jag leder arbetet via skype (från Karibien) där jag ger motiverande samtal. Är du inte nöjd erbjudes förlängning med två veckor efter avtal. 


En gammal goding. Åkte mycket i en sådan för länge sedan. Älskar färgen!


Nu ska jag relalalaxa för barnen somnade innan ÅTTA!!! Otroligt, så nu har jag hunnit med inte bara ett utan två skriverier och gjort glass!! Jag rockar fett ikväll. Hela Elle Decoration han jag med att bläddra i också. Jag kanske ska försöka se Salamander för elfte gången från fem minuter in i första avsnittet. Undrens tid kanske inte är förbi!?!

Nu rinner det till

Rådhusvin mot blekt grönt, underbart. På vägen ut mot min älsklingsö efter Gotland.

Vilken jäkla rubrik. Men den beskriver läget för just nu forsar det in positivitet i mitt liv. En enda grej gnager mig och det är den där gäckande AT-tjänsten. Det ska vi snart få besked om så spänningen är oliiidlig. Nej två saker skaver, grannens fasad också.

Å vad goda de blev!


Jag har lyckats lägga tre barn idag utan mankemang. Det tar sig. Maken jobbade sent idag igen och jag börjar tyvärr vänja mig vid detta. Trots att det kräver sin kvinna för att få ihop det. Lagade middagsköttbullarna innan lunch, utfodrade barn i tre omgångar och åt själv resterna. 
Nu sover alla och jag pustar ut. Snart kommer maken och berättar om dagens eskapader. Det är alltid lite spännande. 

Mycket är alltså på rull, hus, tomt, skriverier, butiken, nya galna projekt och så sjukgympa på det. 
Barnen är mycket oimponerade. De tycker inte om att jag gör egna saker. Det är för mycket gnäller de. Jag borde vara mer med dem och ta hand om deras tvätt mer bland annat sägs det. Jag försöker säga att jag ju GÖR allt för dem men det räcker tydligen inte. När jag försöker säga att jag har så attans lite tid att göra något för mig själv kommer den vanliga visan om att skaffar man sex barn blir det så…

Jag trodde ett tag att jag kanske skulle få 36 barnbarn. Jag ska nog vara glad om jag får sex. (Barn alltså).

Detta har jag undrat över länge!


Min granne är galen. Han som kaklar huset alltså. De andra är inte galna. Nu har han gjutit betongvägar runt huset och fimpat fyra och ett halvt päronträd. Ett halvt är sparat. Stympat. Det vetter mot vårt stora glasparti. Det var skönt, men fult. Kanske detta beror på att vi nu är väldigt mycket just där och stirrar på vad fan han håller på med…?
Sen står både herr och fru Granne och RÖKER där. Mitt framför näsan på oss. 
Jag känner att det blir nog olidligt att vara på den sidan framöver. Om det nu blir något mer framöver på de två balkongerna i den riktningen.

Jag har på allvar snöat in på ett hus utan en endaste granne. Mitt i ett industriområde. Med uppvuxen häck sedan förra sekelskiftet. En trädgårdsmästarvilla IGEN!! Jag har redan köpt och bott i två…. det är symptomatiskt. Jag faller för trädgårdar. 

Vi får se. Men KAKLA hus!!!???!! Olika storlek på plattorna dessutom såg jag idag. Det ser ut som ett badrum på ett Scandichotell. Min estetiska själ dör varje gång jag tittar åt det hållet. 

Imorgon blir det mycket att göra. En spaning med kompis och två småbarn samt sjukgymnastik. Fullt schema alltså. Det ska bli jobbigt (och kul).

Jag sitter faaaaast hörde jag. Men då vet man var han är iallafall…

Jag kan inte hejda mig…helst skulle jag kalla det brandgult.



Rapport från ett köksbord

Stupat. Att lägga sig ned i vagnen och bara somna, det är för lätt för mamma. Man måste kämpa emot tills det inte går längre…Genetik. Ingen lätt sak. Och allt är ens mammas fel!!

När maken jobbar kvällar eller nätter blir jag som en gräsänka. Eller kanske mer som en ensamstående mamma. Det är mycket tröttsamt. Just idag innebar det bland annat att jag fick packa in tre små barn i bilen just vid middagstid för att 13-åringen och hennes kompis skulle på fotbollsträning. Det kändes inte som livskvalitet. 
Onsdag och torsdag blir det samma visa. Jag orkar inte ens tänka på hur det ska gå imorgon när samma dotter tränar halv sex till nio. Allt bygger på att de två äldsta barnen är på sitt soligaste humör (och hemma) för att det ska gå att ordna. Mutor kan också vara effektiva.

Nu till något heeelt annat som de skulle sagt i Monty Python. Fast på engelska då.


Att jag ska skriva under detta namn kanske känns lite konstigt…men jag är en väldigt lycklig person, och optimistisk, och förmodligen helt i avsaknad av förmåga att se ett mönster i mitt liv!?!

Jag hade ett möte idag. Det kom sig av att jag fick nys om en kille via en kompis. Det var mycket roligt och mynnade ut i att jag ska dela mitt skrivande i två delar lite grand. Jag ska skriva för Stunder av lycka, ett ganska nystartat livstilsmagasin på nätet. Mycket spännande och lite läskigt. Men jag ska gå på magkänsla och bara göra min grej. Det brukar gå bra. Man måste törsa!

Den här personen och jag är väldigt lika på många sätt. Det är häftigt. Vi är luststyrda och intensiva. Jag anar att han läser så jag är lite försiktig här;)…Jag känner dock att jag mött min överman i att smsa…det är också väldigt roligt. Smickrande att det jag skriver tycks om.

Att genast fatta tycke för någon, det är sprakande. Det har hänt mig några gånger i livet, en gång på min utbildning. Då var det en tjej som hette Emilia. Vi klickade omedelbart. Otroligt härligt. Inte som när man blir kär, för då blir jag lite försiktig och rädd. Man vill kanske inte visa hela jaget på en gång och riskera att förlora allt. Jag är ju kanske inte den lättaste personen att ta in så jag ”smyger” mig liksom på.;) Det skulle nog inte min man hålla med om, att jag smög mig på, men det beror bara på att han inte känner mig helt än!

Jag älskar att gå all in, att fjutta runt passar inte mig. Allt på en gång med full kraft. Svårtyglat men det ger mig mer energi. Min kompis Frida sa till mig en gång att man ska hålla inne med vissa saker och inte läcka ut energi. Det har jag tagit till mig och hon har rätt, det är ibland mycket bra att spara på krutet, vara lite hemlig och sedan släppa lös hela alltet. Det blir mer fokuserat.

Jag lär mig så sakteliga att hålla koll på min interna kärnreaktor och det är väl en av fördelarna med att bli äldre (om man kan lära sig av sina misstag), man får erfarenhet. Det är nog den enda fördelen. Nackdelarna har jag ju berört i tidigare inlägg.

Jaha, så nu sitter jag här och skriver igen till synes utan mål…jag ville bara berätta att jag är full av liv på grund av detta möte, trots att jag känner mig stendöd i andra avseenden. Och inlåst. Av barn. Av husgöromål. Av den totala upptagenheten av själva logistiken i mitt liv.


Ett väldigt ljust vardagsrum. No further explanation.



Livsluften kommer när alla sover och huset är tomt. Jag får skuldkänslor bara av att skriva detta. Här sitter jag med sex barn och man i villa och önskar att jag fick vara ifred. Men jag har ju så himla mycket planer på lager saker som ska göras eller kanske till och med måste göras… 

Idag fick jag höra av Y; ”som man ligger får man bädda”…true. Men en lite paus kanske vore OK? En walk about…tre till åtta månader???

En del av mitt företagande som jag nu ska försöka ta tag i…allt på en gång som sag


Lite av livsluften jag efterfrågar, som kom av den totala stillheten i huset, pös dock ut när jag noterade att ingen av barnen brytt sig om att släcka i huset, och att maken som nu är hemma sket i detsamma. Och av att köket var i totalt kaos. Och att tvätten ej sorterats. Och tre eller fyra grejer till. 
Min lott i livet. Att städa upp efter andra. Jag känner mig överkvalificerad för det. Fast det ger mig något att skriva om….jag bara önskar att jag kunde vara lite härlig och skriva mer om rosa dunfluffiga tofflor ibland, eller om den där vidunderliga utsikten från takterrassen i Barcelona som jag hyrt för att få lite ro att skriva min debutroman: Vägen genom livet mot världsherravälde…
Eller jag kanske ska skriva deckare istället? 
Då passar ett B&B i Jukkasjärvi med ingen utsikt. Den boken kunde heta: När det brister. Resumé: En mamma försvinner spårlös från tvättstugan och familjen larmar efter åtta dagar när de inte har några rena underkläder…Återfinns i sista kapitlet i Karibien med en paraplydrink.

Nu är det nog för inatt för klockan gick just över midnatt och nu är det onsdag…

Imorgon ska jag göra en utflykt. Jag behöver mata hjärnan med härligheter. Jag går under annars. Jag ruttnar i mitt eget spad liksom. Det går inte an om jag ska kunna prestera något. Utflykten ska jag skriva om på Stunder av lycka…snart snart. Jag ska drömma ROSA ROSA FLUFF FLUFF OCH PARAPLYDRINKAR I FLERA VECKOR!

God natt, do NOT let the bed bugs bite!