Utmattad, jaha! Var så god en sexmånadersresa till S:t Thomas!

IMG_4775

Hur mår du egentligen människa?

 

 

Kraftlös är ordet. Jag gnistrar till då och då. Oftast i min ensamhet, aldrig när det gäller. Jag är som en svensk skidskytt. Sämst när det gäller….(Jag älskar skidskytte och har tidigare följt detta noga men damerna….vad ska jag säga. De behöver något, herrarna verkar vara på gång, Lindström och Ted…men mitt intresse har falnat efter att Ferry slutat).

Idag är ett barn hemma och sjukt. Förra veckan (eller var det den innan?) krympte ihop på grund av VAB och helgdagar…min återhämtning blir på detta sätt svårare.

Jag är också lite besviken på omgivningen (ni undrar: Vad nytt???). Jag brukar vara den som håller i alla trådar, spindeln i nätet ni vet. Tarantellan. Men nu har jag abdikerat från tronen. Jag har varit tydlig med detta. JAG TAR INTE DET ÖVERGRIPANDE ANSVARET. JAG SKA VILA MIG!!

 

IMG_4862

Snälla maken, vi har ju norra Europas största hall, en tvättstuga på 20 kvm och en walk in jävla closet…varför måste hela huset agera garderob?? Och var fan är barnen???

 

I början fick jag viss respons. Jag orkade också påminna om att jag inte riktigt var mig själv. I stil med:

-Anna var är mina strumpor?

-Älskling, jag har inte tagit dem, var lade du dem sist? Och kanske, har du lagt dem i tvätten?? Och snälla, försök låta bli att fråga mig om ALLT, leta först, tänk själv och vidga vyerna (med detta menar jag, leta inte exakt där de borde vara…)

Nu är det mer:

-Vad har du tänkt till middag?

-DÖ!

 

IMG_4861

Alla utom sjuka barnet är ur huset. Vad gör jag då? Dammsuger!

 

Imorgon ska jag till doktorn igen. Ni vet den som inte hörts av sedan sist, som inte meddelat provsvar eller gjort någon plan för mitt tillfrisknande men glatt sjukskrev mig en månad. Den doktorn. Jag har ringt själv för att höra hur värdena var, de var usla. Jag läste då på vad för behandling som skulle ges och gav mig själv den och modifierade den utefter mina biverkningar. Så som jag skulle gjort om jag var min patient…

Jag har varit nära att ringa men inte orkat. Jag har trott att det nog dimper ned en labremiss så att jag cirka en vecka innan återbesöket kan lämna nya prover så att hon kan veta hur vi ska gå vidare…Men nej, detta har inte skett.

Jag ska försöka vara en snäll patient. Jag ska inte lösa mig egen situation som jag vanligen alltid gör. Jag ska låta systemet ta mig.

Fast jag har lite förslag, om hon frågar…förbättringar i behandlingen av utmattade, vanligen högpresterande sexbarnsmammor med kontrollbehov.

När en sådan patient släpar sig över tröskeln ska man le brett och säga :

-Vet du vad kära människa, du behöver bli befriad från ditt liv. Du ska inte vara hjälpsam längre du ska få hjälp! De nya riktlinjerna för att få produktiva människor som du själv, i ett bristyrke, tillbaka till arbetslivet (det är alltså Socialstyrelsens riktlinjer det handlar om) är att skicka patienten lååååångt bort från allt ansvar, till en vacker plats med vågskvalp, 29 graders värme och all markservice ordnad. Ingen kontakt med omvärlden får tas utom vid akuta händelser (detta innefattar då INTE att man behöver 20 kr Swishat för en cheeseburgare!). Bortavaron ska vara minst sex månader men som tidigare beslutsstöd angett, det kan röra sig om avsevärd tid…En enkelbiljett alltså. Hemresan tar vi när du mår bra igen. OK??

Om man kan skicka värstingar till Karibien kan man nog skicka utbrända akademiker dit också…

Det lite billigare alternativet skulle vara ett helkroppsgips. För det verkar vara svårt för folk att fatta att även om man kan röra sig och verkar vaken är man funktionsoduglig. Kroppen är tung och trög, trots att den blir smalare för varje dag. Tankarna ska vi inte ens tala om. Och just när man tror att man orkar någon. Då somnar man…

En person med gips, bandage eller plåster tar folk ofta hänsyn till. En som ser frisk ut, not so much. Jag kanske ska börja sminka mig kraftfullt svart om ögonen, för att avspegla min inre brist på energi…jag tror ibland att det är därför vissa gör så. Sminkar sig hårt, har knallrosa hår, piercar hela fejset…men jag vet inte. Jag har ingen evidens här.

Nåväl. Jag ska inte gnälla mer men jag försöker ju ändå vara lite konstruktiv, eller?

Här avbröts jag av maken som frågade:

-Kommer du ihåg adressen till nya stället vi ska bo på….

Need I say more?

 

IMG_4859

Jag lade mig en stund i den pyttelilla soffan…jag orkade inte stå. Istället för att bli lugn av detta fick jag hjärtklappning. Vad får någon att dra en sladd på detta sätt? VAD??? Giv mig styrka!

 

Jag kommer emellertid ihåg numret min mormor hade i Hagsätra för 30 år sedan..991720 eller var det 10? Fan jag minns inte ens det längre…

8 Comments

  1. Åh vad sant! För mig var det jäkligt svårt att förklara varför jag i juni 2014, när jag just hade kraschat, orkade åka på fyra månaders ”semester” till min stuga på landet när jag inte orkade jobba. Kanske för att jag varken hade haft nån semester 2011, 2012 eller 2013? Fast det var inte ”semester”, för sånt man gör på semester orkade jag inte. Som räfsa, måla åka på utflykter, träffa sina vänner etc.

    Hur förklarar man för både omgivning och arbetsgivare att det du beskriver är just vad man behöver när det är som sämst?

    • annavoltaire

      Hej!
      Jag tror att du ska be dem läsa mitt inlägg här;) För min del, och jag är ju då läkare, har jag tvingat min man att läsa på själv. (Har ju inte gett helt önskat resultat…) Men information som inte kommer från en själv, för man orkar inte. Kunskap är alltid lösningen anser jag. Och när det gäller arbetsgivare är det ju så att de borde vara insatta tycker man, de har ju rehab.ansvar.

      Jag försöker låta bli att ta det personligt för det är svårt att ändra sitt sätt att samspela i familjen. Men att inte klistra på ett glatt fejs som man inte orkar med kan väl vara på sin plats!?!

      Mvh
      Anna

  2. Catharina

    Så förbannat bra skrivet! Hurra för dig! Skicka in till DN, SvD mfl. Detta behöver en riktigt stor publik!

    • annavoltaire

      Hej C!

      Det gör mig så glad att få glada tillrop. Jag samlar på positivitet!!

      Tack
      Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *