Missinassen

Bild 2015-08-11 kl. 00.49 #2

Attans vad eldig man kan vara….Jag tog en ÄNNU värre bild innan med tunga men den fick stanna i datorn, någon måtta får det ju vara på galenskapen.

 

Jag är tillbaka på ruta ett. Kriget mot….ja vad krigar jag mot? Kaos antar jag. Maken bombarderar mig med kläder och lämnar saker framme som är ömtåliga alternativt farliga. Barnen kör med verbala och reella tillhyggen (beroende på storlek dvs små barn – tillhyggen, större barn – verbaliteter). Jag är totalt hjälplös och försöker inatal mig själv att JAG äger problemet (dvs vill ha ordning och redan) och att kaos är en BRA sak. Men det funkar inte riktigt, först och främst för att även de som verkar älska kaos oupphörligen frågan MIG om var deras saker är, barnen söker tröst och trygghet hos mig fast det är MIG de revolterar emot (nu talar vi småbarn här, vad de stora behöver verkar vara kapitalvaror…).

Jag vet, det är tjatigt och jag har redan skrivit kilometervis om hur man sexstrejkar, låtsas som det regnar, testar nya tag osv osv osv men här sitter jag ändå och förbannar att det ska vara så svårt att hålla ordning på andra människor. Jag är delvis glad åt att vi bor så satans trångt, för saker kan inte ta vägen så långt men jag bävar inför att det splitternya vackra huset ska se ut som en soptipp det med innan jag ens hinner instagramma det….

Det är sent, jag har haft hand om småbarnen nästan 7 immar helt själv, det tar ut sin rätt. Jag ser ingen ljusning förrän nästa onsdag. Då ska jag banne mig besöka Formex. I wish to be aloooone som Greta sade. Det känns som om jag har huvudet i ett skruvstäd just nu, nu när jag måste vara konstruktiv och festlig. Fy katten för att vara självutnämnd överbefälhavare över trupperna som verkar vara femtekolonnare hela högen.

Sen får man höra att det bästa är när jag skriver ur barnperspektiv….NÄ ni, nu jävlar ska det skrivas direkt ut slaskhinken och den överfulla toalettpapperskorgen. Det ska bli gyttja ett tag, jag måste få vräka ur mig lite. Aphjärnor, aphjärnor, aphjärnor!!!

 

Så, nu var det klart. Nu kan jag lägga mig och sova gott mellan de två småpojkarna som är absolut som bäst när de sover och slingrar sig runt mig.

 

Bild 2015-08-11 kl. 00.49 #3

Va? Moi, barnslig, ilsken och avig…nej det tycker jag inte alls!

 

Gonatt!!!

 

OK, jag erkänner jag hatar helger

FullSizeRender_1

På Måleributiken i Alvik kan man lätt bli inspirerad. Den här tapeten kostar tror jag 2800kr/rulle…Edgar älskar den, vi får se hur det blir med den saken. Han vill ha ett fiskrum.

Mamma, sluta läsa nu. Alla barnlösa som verkligen, verkligen vill ha barn, ni kan också sluta läsa nu för det som kommer nu är ingen solskenshistoria och jag vet att jag inte ska gnälla osv osv osv. Men jag HATAR idag! BIG TIME!

IMG_7954

Den där djupt oxblodsröda färgen är så fin. Kanske jag ska plocka upp den någonstans i nya hemmet…

 

Varför just idag? Kanske är det för att jag verkligen är en optimist, jag tror stenhårt att allt ska bli bra hela tiden och jag kämpar dödshårt för att vara den där härliga mamman i den harmoniska familjen som bara osar av harmoni och lycka. Jag är på fullt allvar överraskad själv att jag inte smackat till samtliga barn under sex år och tagit ut skilsmässa idag. SÅ JÄVLIG var idag.

Det började ganska bra dock. Vi åkte ut till mina äldre döttrar för att lämna lite saker som jag i min vidbrändhet glömt lämna igår (men som dottern ifråga, ja hon som satte eld på tacoskalen igår, försökte tvinga mig att lämna sent igår kväll). Därefter åkte vi till den fantastiska hagen med namnet Björklund. Där var det ponnyridning, vi fikade, hälsade på hamstrar och fäktades med getingar, på ett bra sätt. Sen skulle vi gör a lite utflykter. Vi skulle titta på en köksgrej – STÄNGT, en mässings – STÄNGT och där gav vi lite upp och styrde kosan mot Måleributiken i Alvik, mitt favvoställe. Men barnen bjöd bara på motstånd. Det skreks, bråkades inbördes, och tjatades om än det ena än det andra.

När vi kom hem med det vi skulle så var vi helt utmattade (vi över sex år). Vi skördade de få potatisar som blivit till under sommaren och ett tag såg det ut som om det skulle ordna upp sig. Men nej, det fortsatte i samma bråkiga stil. Allt som man kan tjafsa om tjafsades om. Slagsmål, tjuvnyp och illvrål över hela linjen.

FullSizeRender

Sekunden efter att denna bild togs trashade Tylla Franks mästerverk varpå illvrål, hugg och slag utdelades. Livsfarlig installation för övrigt. Bra jobbat Tylla, och Frank.

 

IMG_7971

Här ser vi att hen har en förkärlek till det traditionellt kvinnliga…..Det ska jag genast se till att ta ur hen. Hen ska få lära sig att kasta strumpor i hela huset.

 

 

Att bo nära en golfbana dvs tystnadens förlovade gräsland, är lite stressande med min typ av barn. Och den hopplöshet man känner när man verkligen, verkligen försöker göra rätt vara diplomatisk, konsekvent, demokratisk och kärleksfull.

Men att först avvärja ett illdåd och sekunden efter berömma någon för att de byggt ett fantastiskt sten och pinntorn för att avslutningsvis sprinta efter en 1,5-åring på rymmen mot friheten vid landsvägen….det kräver mer än vad en ryggskottsdrabbad migränkärring har för tillfället.

 

IMG_7929

Han har tjatat om att få rida hela våren. Igår hade de ponnyridning på en LÖRDAG, Halleluleja!!! 20 pix. De red två gånger var, stor lycka!

 

Vi grillade (även det en stor utmaning med tanke på brännskaderisk och eldsvåda) kyckling och kokade den egna potatisen. När jag skulle skära upp den efterlängtade kycklingen tyckte jag den luktade illa….

-Du, jag tycker det luktar konstigt om kycklingen (jag, den milda modern)

-Ja, det tyckte jag redan när jag öppnade förpackningen….(maken som kanske borde sagt till redan då så att jag slapp ställa mig och steka köttbullar, prinskorv och ägg mitt i utmattningen)

-Aha, det hade ju varit bra att veta för 30 minuter sedan…(som sagt, den mycket trötta och fortfarande hyfsat milda modern).

Hela sommaren har varit så här. Jag vet INTE vad jag gör för fel, jag vet inte om det beror på att killarna kommit tätt eller om det beror på att de är killar….Eller, hemska tanke, om det är mitt fel alltihopa?

Det låter omöjligt och orimligt att JAG skulle göra något fel….jag gör ju bara så som in mamma gjorde med mig och lillbrorsan….AHA! Det är HENNES FEL!!! Packa ihop dina pinaler nu, du har haft tillräckligt med semester nu morsan, nu får du ta ditt ansvar här! Annars ringer jag FREUD!!!!!

Eller, du skulle ju inte läsa…..OK, jag ger upp. Jag får försöka dumpa ungarna på……maken. Han har iallafall inte ryggskott!

Hej då Ekerö! Hej S:t Thomas!!!!!!

Det lilla huset på fairway

IMG_7628

Riddarsporrar vid Sätergläntan.

 

 

 

Helg. Huvudvärk. Hela huset fullt av människor. Ryggvärken från helvetet. Men, SOL!

Ett oroande tecken i skyn dock, formationer av gäss….

Det är första augusti och sommaren har ännu ej tagit fart. Ett sista försök nu solen, snälla!

Jag märker att fler läsare ansluter sig till den lilla exklusiva skara som utgör min bloggtrupp. Ni kanske inte tror att jag bryr mig…..att jag inte är lite fåfäng och vill ha många läsare. Men nej, så är det inte. Jag älskar att se att ni är med mig och att ni är trogna. Stort tack för det!

Jag har varit dålig på att skriva tycker jag själv, det beror på den ”blöta filt” som legat virad runt min hjärna och det faktum att jag har noll tid för återhämtning som läget är. men nu på måndag återställs ordningen. Förskolan öppnar och jag får mer tid att göra….allt.

Nyanslutna läsare uppmuntras att läsa bakåt i tiden. Det finns några guldkorn där. Man kan besöka gamla bloggen också och se vilka inlägg som lästes mest, det är faktiskt så att de oftast är bäst, trot eller ej!;)

Nu ska vi klä oss och dra iväg till Lovö Magasin. Där ska vi andas, äta och umgås. Kanske jag skriver om det senare. Jag skulle tro det faktiskt för det verkar helt fantastiskt. Och som sagt SOOOOL!

 

IMG_7603

Syskonmys i exakt tre minuter…

 

IMG_7620

Sätergläntan igen, den där blå alltså. Försökte fråga en i butiken om dan. Högdraget är det enda jag fick ur den konversationen….

 

 

Hej alla lördagsfirande bloggfans, vi hörs!

Vad god dröj.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 21.07.39

Detta är den vackrast entrén jag vet. Den ligger i min förra hemort, jag ska försöka kopiera detta på mitt blivande hus fast i mindre skala.

 

Jag väcktes i vanlig ordning av knakandet från den nya våningssängen. Frank, han som ligger överst ”smyger” ned. Sen kommer han fram till mig för att kolla läget, jag ber honom då alltid vara tyst och erbjuder honom min telefon för att roa sig själv en stund. Han nöjer sig sällan med detta utan smyger sig därefter in till det rum där Tylla m. far sover. Och sen är morgonen ett faktum. Men inte idag, då gläntade han bara på dörren och försvann ut i matrummet. Jag hade emellertid redan blivit klarvaken. I några minuter låg jag och begrundade mitt ”öde”. Det att ha massor med bra idéer, vilja uppleva saker (böcker, museer, konserter mm mm) men inte ha så mycket som fem minuter om dagen där detta skulle kunna klämmas in.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 21.10.35

Garn…..jag blir glad av garn vanligen. Nu blir jag bara stressad. Noll tid för att sitta ned och sticka. Stickning är detsamma som terapi för mig. Tankarna vandrar, man känner sig duktig och lugnet infinner sig. Just den här kulören är en favorit.

 

Jo, jag vet, småbarnstiden är tung, det har jag lärt mig, men jag kan inte låta bli att sakna allt detta.

Medan jag låg kvar i sängen funderade jag över den här smärtan i höft och bäcken. Kommer den någonsin att försvinna eller ens lindras. Idag var det extra allt kan man säga. Jag blev lovad att få tid att träna av maken igår men det brann inne. BIG TIME. Inte en sekund tror jag att jag hade för mig själv innan jag slocknade efter 10 minuter framför SVTplays brittiska deckare Vera. den verkar lovande.

Idag ska vi titta på kök i Nacka. Sen ska vi bada på Ingarö.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 21.07.10

Något år detta håll önskar jag mig framöver. Detta hus står på Skansken. Otroligt vackert.

 

Jag oroas över min nedstämda ton här, delvis beror den på att Frank ideligen talar till mig och vill att jag bryter ett pappersflygplan…och att han är irriterad över att hans inte blir lika fina som Sigges….och att Edgar nu vaknat och gnyr av missnöje i min säng.

S.U.C.K. Jag tror att mitt ”liv” ska börja om 5-6 år, verkar det troligt?

Igår drog iallafall markkillen Anders igång med sin skopa, det samlades åskådare omkring. Ett efterlängtat bygge har nu varit igång i en dag och utsikten kommer bli vid. Nu ska jag trösta knyttet. Jag återkommer närjag har nästa ”fönster”….det kan bli vilken dag som helst.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 21.23.12

Så här estetiska bilder tas av mina kulinariska ansträngningar. Det gallskrikande monstret i mitten symboliserar mig, fast i alla måsten med ambitionen att lägga upp inspirerande bilder på Instagram om hur harmoniskt och fantastiskt familjelivet är. Imorgon har vi sextonårskalas här. Jag ska fösöka få stugan någorlunda presentable. Har jag tod fotar jag , lägger massiva filter på och lägger upp här.

 

Fobiträning i familjesituation

IMG_6547

Här är JAG, världens härligaste illbatting, jag kan räkna till tio också!

 

Det är ganska läckert att arbeta med psykiatri. Jag får sitta och lyssna på andra människors öden och är för tillfället (inte alltid) den mest balanserade personen i rummet. Idag under lunchen, eller egentligen inte förrän klockan tio över tre kom jag på en helt ny behandlingsmetod mot fobiskhet. Familjechockbehandling.

Det var nämligen så att två patienter i rad kom med fobiska och tvångsmässiga drag. De beskrev hur de hade svårt med oordning och att regler inte följdes. Inte galna regler utan sådana som att sängen ska bäddas, disken ska tvättas osv. Jag dolde min beundran inför detta faktum och funderade lite på hur de skulle klara att komma på besök hemma hos mig…

Under lunchen kom min make och de tre minsta på besök. Jag som har så kort minne tyckte att det skulle vara lite härligt att träffa dem helt kort och det skulle kanske ge maken ett välbehövligt break från tristessen i hemmet (tristess är väl inte rätt ord kanske, men kaos…och lite uttråkning).

När jag tänkte ut detta var det sol och vi planerade för picknick vid strandkanten (jo jag jobbar på ett bra ställe). Men allt efter dagen led så började det störtregna. Jag ändrade plan till att vi skulle ses på Brioche, ett för mig nytt ställe som är väldigt härligt!

Jag såg dem komma från fönstret och kilade ned. Så fort jag öppnade bildörren började två att tjuta. En för hon ville komma loss, den andre för….jag vet inte, men det var säkert mitt fel.

Vi pallrade oss till haket (nobbade McD för det skulle ju vara lite härligt, inte enkelt). Vi beställde och satte oss. De två yngsta medverkade inte i charaden ”härliga familjen lunchar i stan” utan Tylla bestämde sig för att GÅ. Gå och leka med någon annans cykel. Fyra gånger hämtade jag henne innan jag satte fast henne i en barnstol. Edgar började med att äta upp kakorna, från toppen och ned så allt det gotta försvann. Frank skötte sig faktiskt bra och åt upp halva barnportionen som vi beställt till de TRE barnen. Här har jag faktiskt lärt mig något, att INTE beställa till ALLA för oftast äter INGEN. Jag och maken kastade i oss maten ”jonglerade” med Tylla och hyssjade åt Edgar.

Lagom till kaffet gav jag upp, sa åt maken att vi måste göra en utbrytning. Jag tog all mat, Edgar i hand och började röra mig mot dörren. Maken gick före med Tylla i famn samt ett fat med en massakrerad bulle på. Vid dörren fick han svårigheter att öppna. Det blev en kö bestående av mig och en tant (som senare visade sig vara en kärring). Jag fnissade lite och sade åt honom att trycka på öppningsknappen med knät men han fixade inte det. Tanten mumlade och sade till sist:

-Låt mig öppna dörren. Och det lät vi henne göra (vi trodde att hon menade: Låt mig få öppna dörren för er, det verkar vara så krångligt med alla barn och all packning. Men det hon egentligen menade var: Låt mig komma fram era jävla idioter ni sinkar mig. Jag är faktiskt en väldigt viktig person som inte kan stå här bakom er och era jävla jobbiga ungar i tio sekunder medan ni inte kan få upp dörren).

Maken märkte först inte tonen utan sade:

-Åh, tack vad snällt och väntade in att hon skulle säga : -Ingen orsak, som vår mycket vältalige fyraåring gör när man tackar honom….

NEJ, hon slängde dörren på honom istället och vi fick oss ett skratt. Vilken jävla APA! Hon måste haft ett tråkigt liv. Eller jag hoppas hon får det i alla fall. Eller det gör jag ju inte, jag älskar ALLA människor och förstår varför de beter sig illa (nej, det gör jag fan inte privat!).

IMG_6550

Han har satt in siktet på en duva. Men muckarduva…

 

Hur som helst. Vi kom ut, satte oss lite avsides för att inte bli uttittade och sen var cirkusen igång. Edgar började jaga fåglar på torget, Frank hoppade i de färska vattenpölarna och vi bara stirrade på varandra maken och jag. Vilka ungar vi har!!!! Herre min skapare vilket liv!

IMG_6545

Sådan harmoni har man sällan skådat…inte en bild för Instagram ändå.

 

Vi svepte de respektive kaffeslattarna och så skulle vi gå upp på mitt arbetsrum,  jag ville visa dem var mamma sitter inlåst hela dagarna. Det var mycket pedagogiskt upplagt. Frank fick trycka på knappar, jag förklarade att man ska vara lugn och tyst, att folk mår dåligt, inte vill höra skrik och tjafs osv. Han frågade om det smittade och jag fick en chans att förklara att, nej det gör det inte.

På mitt rum ringde makens telefon. Det var arkitekten. Det får man inte missa att svara på. Jag tog barnen till matsalen och visade upp. Sen tillbaka till rummet. Då händer det. Larmet, det där ihållande. Det som man ska trycka på när man blir överfallen av någon….EDGAR!!!!!!!! Den lille mannen hade tryckt på den röda lockande knappen och nu fick jag kasta mig mot fönstret för att återställa. Man måste trycka länge innan den stängs av, av säkerhetsskäl. Jag ropade i korridoren att det var bara jag, ingen fara. Men i dessa situationer är regeln att ALLA släpper ALLT och bara rusar. Nu vet ni. Jag fick fart på hela mottagningen idag, det var spännande, jag mindes var knappen satt och att man måste hålla länge…Bra där lilla jag.

IMG_6567

Annons i tidningen: Har du OCD? Tvångshandlingar rörande städning? Trivs du inte med tjo och tjim? Vill du öva i en naturlig hemmiljö? Välkommen att kontakta Anna, städar man upp är behandlingen GRATIS!!!

 

Så, min nya behandling som jag kanske kan tjäna grova pengar på består i att jag tar med mina fobiska och tvångsmässiga patienter hem till mig och mina barn. De får sitta i röran och larmet i en timme medan jag sakta stryker dem över hjässan och lovar att det kommer gå bra, man överlever detta. När de klarat fyra timmar vid den tredje sessionen blir de friskförklarade och kan förevigt vara fria och lyckliga, vad tror ni? Är detta ett bra koncept?

 

Hej hopp!

A

 

Åh, en Polly!

FullSizeRender-2

Kan ni se mig? Jag ligger underst, och VILAR!!! Det är som när någon väljer att filma en olycka istället för att gripa in…typ. Och nu ser jag att någon valt att hänga upp en strumpa i min broderipryl…innovativt!

I dag hade jag extra jävlig barndom. Eller nej, jag hade inte en jävlig barndom, det är vad jag håller på att skapa för mina barn tror jag. För nu känns måttet liksom rågat. Jag gjorde ju ett stort nummer av den där kaninboken för ett tag sedan men….den funkar inte riktigt nu. Delvis beror det nog på att vi sover fem i samma rum à la 40-tal men det kan också vara för att mina barn har noll koll på hur man gör när man lyssnar och tolkar signaler från medmänniskor. Min ”nu orkar jag snart inte mer utan skriker rakt ut -min” funkar sådär, folk verkar tro att den betyder, kom och sätt dig på mitt huvud….

Låter det dystert? Japp, det är dödsmörkt! (Autocorrekt valde dödsmärkt…ingen vidare förklaring). Jag gav upp, tog fram datorn och satte mig helt sonika mitt i kaoset för att blogga, vad händer då? Alla lugnar ned sig och än så länge känns det som om de faktiskt kommer somna snart!?! Rena hånet faktiskt!

Vill ni veta hur det gick så här snett idag? Såklart ni vill!!!

06.00, klockan ringer. Anna går upp, ingen frukost hinns med för ett barn vaknar samtidigt. Jag tar ett glas juice och en medicin (diklofenak, mycket bra mot värkande kroppsdelar, denna gång i högdos. Den anaplastiska anemin rycker närmare…Autocoorect föreslog atlantiska). Jag gav mig av hemifrån vid halv sju. maken hade dessförinnan fått den utlovade pussen så hans dag startar bra.

(Knattrandet på tangenterna verkar fungera, schhhhhh!)

När jag närmar mig arbetsplatsen minns jag att jag inte har något betalkort. Det blir således viktigt att hitta en gratisparkering. Det gick ej. Då blev det betaldito. Men jag kan bara stå en timme, sen börjar det kosta. Jag går upp till jobbet, loggar in och kollar av vad som står på schemat…tre patienter, två innan lunch. Easy peasy!

Jag kommer på att jag kanske kan betala med kort!, jag går ned till apparaten för att kolla hur….Fotar skylten och minns ATT JAG INTE HAR NÅGOT KORT! Jag läser dock att jag bara behöver ett kortnummer, det har ju maken…jag smsar. Han sover fortfarande så jag få vänta (inte min specialgren). Jag registrerar dock honom som kund och förbereder.

Jag inser samtidigt att jag saknar körkortet. Och nycklarna jag skulle skicka rekommenderat till vår köpare…många bollar som tappats i luften. Mycket stressande.

När manken vaknat till liv får jag alla uppgifter jag behöver. Allt ordnar sig. Han lovar komma med  MITT betalkort  som tydligen kommit i posten , körkort och leta efter nycklarna EXAKT där jag tror att jag lagt dem.

Sen börjar arbetsdagen. Allt kommer ordna sig.

När jag på hemvägen ska handla, hämta paket och bara ta det lugnt går pulsen ned en aning.

När jag ska ta fram mailet med aviseringen ser jag att det inte var i detta centrum…OK, no biggie, jag tar det imorgon då.

Jag handlar hälften av vad jag skulle (men det visste jag inte när jag gjorde det såklart.) Nöjd stoppar jag in betalkortet i kortläsaren och slår min kod, tre gånger, av bara farten. Kortet spärras och jag blir så väldigt väldigt trött. Och lite skakig, för någon lunch blev det inte på grund av kortbrist…

Jag trasslar mig ur den överfulla perkeringen ringer maken och ber honom åka till butiken istället. Jag ringer banken och hör efter vad fan som gått snett, jag skulle ju få samma kod, det bad jag speciellt om. JAG HAR JU NÄMIGEN INGET MINNE!!!! Men nej, jag skulle få ny kod och nu tar det tre bankdagar tills nästa kort dimper ned.

Maken orkade inte åka och lösa ut varorna så jag fick köra tillbaka, gå ett varv till i butiken för att köpa allt det jag glömde första gången och SEN skulle jag äntligen få betala. Jag längtade verkligen efter en näve av de där citronlakritspollyna nu. Jag gick på ångorna av frukostkaffet. Jag slog in makens kod och NEJ, MEDGES EJ. AAAAAAAAAAAAAAA jag blev gaaaalen, jag förde över pengar via mobilen och hoppades hoppades att det var rätt konto för jag ORKADA inte mer nu. Jag behövde komma ur den här butiken NU! Det gick vägen! Snabbt ut, in i bilen och på med radion. Pollyn var helt slut innan jag hann hem. Jag tryckte in dem faktisk. Jag var helt skakig, trött och orolig. Så här blir det ofta nu. På ytan verkar jag helt OK men på insidan, not so much.

I köket sade jag till maken att jag nog behöver ett helkroppsgips, för annars fattar ingen hur man har det. Han höll med och så fick jag laga middag, duka fram, duka av och även om jag fick hjälp med diskmaskins i – och urplock var det JAG som fick komma på den goda idén. Jag bad inte om hjälp när jag tömde tvättmaskinen, tumlaren eller hängde tvätten på altanen. Jag bara teg.

En minut försökte jag vila i soffan, ryggen och benen sade ifrån. Den stunden varade 28,7 sekunder. Sedan satt Frank på mitt huvud och resten av familjen hopades omkring mig.

Det är härligt att alla vill sitta på mitt huvud, det kan jag inte förneka men vi är ju åtta i den här familjen, kan inte alla få sin sitta- på-huvudetkompis så vi kan dela lite på gracerna? Snälla!!

Jag satte igång vägskvalpet från P1 i ett desperat försök att maskera Tyllas gråt för killarna…http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/495160?programid=4740 

Imorgon blir det sjukgymnast, på arbetstid eller rättare, på lunchtid, det blir enklast så, kanske….Vågar jag ens skriva att två av tre verkar ha somnat…kanske kanske jag hinner prata med maken ikväll. Då ska jag be honom beställa gips, massor med gips!

Barnen SOVER, DE SÅÅÅÅÅÅÅVER!

IMG_6370

Enfant terrible! Mingnon mais TERRIBLE!

 

 

Idag kändes det som om sommaren slog till. Det sammanföll med att vi inte hade några ”måsten” alls. Det var bäddat för en fantastisk kväll.

Har ni läst ”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome? Gör det om inte. Jag måste tydligen läsa om den. Jag tog nämligen ut allt i förskott och det slog tillbaka med full kraft.

Båda barnen somnade på väg från förskolan hem till radhuset. De vägrade sedan att vakna, vi lät dem sova en stund medan jag förberedde maten. Precis när det kritiska momentet inträder, ni vet det när all mat nästan är klar och man måste passa den, DÅ vaknar alla och gallskriker. Tröstlösa, hungriga, nyvakna och lätt omtumlade. Maken åkte på att reda ut detta. Jag gömde mig i köket, skalade vaktelägg och skyllde på min migrän (som jag har) och att jag just ”tillfrisknat”. Maken muttrade lite.

 

IMG_6367

Från köket ser det rätt fridfullt ut, lite sneaky, som saringas….

 

Barnen åt (tror jag) Edgar satt i sängen (jag vet, inte optimalt men vad gör man när ungen skrikit sig hes och röd, man själv är som ett asplöv och hjärnan hotar att implodera? Man tar den breda vägen. Hade vi haft godis, chips, läsk, glass och popcorn hemma hade han fått det till middag. Punkt. Socialtjänsten hade haft en ”field day” här hemma idag.)

Maken lurade i ett av barnen en halva kokt vaktelägg med gräddfil, rödlök och Kalixlöjrom….det såg ut att gå bra i 1,7 sekunder. Därefter tjurrusning mot sophinken med spott och fräs…Bra jobbat maken! 1000kr/kg och ungen spottar ut det! Jag dånar!

Efter att vi ätit i omgångar, med avbrott för att jag skulle fylla på Edgars mat varje gång han gol (jo han galer som en tupp just nu efter den där förbenade idén jag hade att vi skulle härma djuren i Emils sång) gick vi ut i trädgården. Jag städade upp utesakerna och maken passade de galna barnen. De bråkade och skrek mestadels så jag bestämde att vi skulle gå in igen trots det fina vädret och min kraftiga längtan efter sol. Jag vill nämligen inte att vi ska bli utkastade från huset. Vi bor nära en golfbana och det känns lite olämpligt att med gallskrik och stoj just när spelarna ska sätta sitt livs putt…

Just precis när allt är tänkt att lugna ned sig plockar Edgar upp en ”mördarsnigel” och kastar den i ögat på sin storebror; som såklart vrålar rakt ut och sedan blir helt hysterisk av kletet. Även Edgar blir då hysterisk av kletet och jag kände mig helt tom.

Maken tog in killarna i den mikroskopiska duschkabinen och märker där att det inte går bort….Jag tittar på det och tycker mig ana någon form av svullnad i huden. Jag släpade ut den mest nedsmetade ungen i solskenet så jag skulle se och fick nästan panik. Han hade kletat ned hela kroppen och det satt nu fast på huden eller hade det utlöst en allergisk reaktion. Samma sak på Frank men i mindre utsträckning och Tyllas hela bak var kladdig, för självklart passar man på att kladda ned allt man kan om man har chansen. Grundlig är han min yngste son.

 

IMG_6368

En trall på det målade duschgolvet var ett lyft kan jag säga.. Edgar passar här på att smeta ned syrran…

 

Jag tänkte att nu jävlar får det vara helnog. Jag gick ut, letade runt i gräset efter vad han kunde ha kastat och ringde giftinformationscentralen. Kanske var det något helt annat han plockat upp eller, ja jag vet inte. Jag fick faktiskt kortslutning. Utmattning kan göra så med en stackars mamma.

Giftexperten kunde inte förklara reaktionen. Jag var kreativ och undrade om något i vår svenska fauna kunde orsaka liknande hudutslag. Jag beskrev så gott jag kunde men han tyckte att kanske akuten vore bra.

-VA???? Nä, fan heller, jag väntar då. Jag frågade en sista gång. Så du vet INGET om vad snigelslem kan göra med huden?

-Alltså, det enda jag vet är att man kan få bort slemmet med olja.

-VA? Matolja eller olivolja? Jag släpade samtidigt in pojken i köket, greppade oljan och en rulle hushållspapper.

-Det spelar ingen roll, men slemmet stelnar i kontakt med vatten…oljan löser upp. Enligt principen lika löser lika antar jag.

-Aha, det förklarar saken, maken tvättade och jag duschade honom. Sen skrubbade jag med borste och tvål…

Olivoljan löste upp allt stelnat slem. Ungen skulle inte få brännskador, allergichocker eller andra men för livet. Mamman tackade och lade på luren.

Edgar svor dyrt och heligt att aldrig nudda en snigel igen, fan trot.

 

IMG_6371

Jag har väl sagt någon gång förut att jag inte ville räkna på antal timmar jag ägnat åt att lägga barn…men 1,5 timmar gånger 365 dagar delat på 40 blir ca 14 HELA ARBETSVECKOR!! Och jag har SEX BARN!!!! AAAAAAAAAAAAAAA och ett AAAAAAAAAAA

 

Efter denna kalabalik skulle jag lägga tre barn i ett hett sovrum. Jag hade tidigare beställt en bok på rekommendation av A-M. Den heter ”Kaninen som så gärna ville somna”. En avslappningsbok kan man säga, långsam och svårläst. MEN, den fungerar. Faktiskt. Inte så att de somnade när jag läst första sidan, det utlovar den inte heller, man ska läsa den några gånger men SEN!

Jag läste två gånger under kaotiska förhållanden. Båda stretade emot, jag höll på att tappa modet helt och skrika rakt ut att : MAMMA BLIR GAAAALEN och kasta kuddar samt strypa katten men jag andades, litade på författarens trygga ord, det kommer fungera LITA PÅ MIIIIG, hum zum, hum, zum om ni fattar. Lite hypnotisk. Maken fick ta ut Tylla som somnade… jag vet inte hur…katten hoppade och krafsade, balanserade på sänggaveln, lite som att golfa nära en sexbarnsfamiljs trädgårdshäng…

ZZZZZZZZZ

Men nu, sover de. Jag ska be maken om ursäkt för att jag är ett träsktroll, jag ska be extra snällt om massage, för jag HAR ont, huvudet håller på att skruva av sig själv och söka sig mot lugnare breddgrader.

Jag önskar er en vilsam natt, eller jag önskar er raka motsatsen till det jag upplevt idag och som jag upplever med jämna mellanrum. TOTALT KAOS!!!!

Hvdvrk

IMG_6378

En av barnens teckningar. Älskar den.

 

Jag hatar huvudvärk. Huvudvärk mer än fem dagar borde vara förbjudet. Jag är fan läkare, ska man behöva bli sjuk då? Jag har sex barn att ta hand om och som behöver ett leende minst en gång om dagen iallafall och jag kan säga att det sitter jävligt långt inne nu.

Vad i helvette!!!! Ska man behöva ha det så här? Jag kräver en förklaring, och jag vill inte höra att jag har en hjärntumör, för då får jag MER huvudvärk antagligen. Amputation är inte heller en framkomlig väg just vid detta tillfälle (eller kanske ändå…?)

Jag brer på med allt jag har här. Ta BORT den här högersidiga värken som verkar ha bitit sig fast i övre delen av orbitan NU och stick så långt bort det går med den. Jag kan inte sätta i mig mer alvedon, diklofenak och ipren. Hajja! Nästa steg får bli ren sprit så jag tuppar av!

Det räcker nu tack. Jag har förstått!!!

Varför gör jag så här mot mig själv?

bild 2

Ljust och fräscht, vika papper…jo, så kanske livet ska vara. Jag funderar allvarligt på om man kanske ska söka jobb som brevbärare. Motion, frisk luft och tydliga arbetsuppgifter. Kanske tid att tänka? Jo det är bild snodd från….Instagram, en jag följer som heter upthewoodenhills.

 

 

8.20 provtagning. Samme man som sist, samma arm och kärl. Det gick inte heller denna gång. Två stick. lite retur men inte nog. Nästa arm. Höjer benen, lutar huvudet tillbaka, försöker frammana bilden av min lyckliga plats….vilken är den?

-Mår du illa? Gör det ont?

-Nej då, jag är bara vansinnigt stickrädd. Brukar svimma….

-Du ska alltid visa fram höger arm, mycket bättre att sticka i!

-Mm, sa jag men tänkte: Är inte det ditt jobb? Att titta på båda armarna som hålls fram.  Att se att patienten är likblek, försöker distrahera sig så gott det går, och biter ihop medan du letar kärl. Jag vet inte….

 

Tre hål senare tar jag mig med nöd och näppe till bilen, passerar den utbrunna, lätt smälta, Saaben och tänker att jag snart ska byta kommun. Skönt. Maken hade sett himlen lysas upp inatt när han var vaken för ett ögonblick. Sirener, blinkande ljus och ännu en utbrunnen snodd bil vid det nyrenoverade förortscentrumet.

När jag kom hem tog jag mina järntabletter, motvilligt. De gör inget för magen…eller jo det GÖR de, men inget man kan glädjas åt. Många veckor kommer det ta innan järnmättnaden (som idag skulle tas mått på) är uppe på för mig acceptabla nivåer. Jag önskar en infusion istället. Då blir jag frisk i raketfart. Har föreslagit detta för vården tidigare utan att få något gehör. Min morfar levde hela sitt liv med järnbrist som ingen kunde förklara orsaken till. Han hade inte fött sex barn. Vi kanske bara har den genen, järnbristanemigenen.

När jag kom hem slog jag på SVT play. Ville se klart den franska filmen jag somnade ifrån tio i tio igår. Il y a longtemps que je t´aime, eller ”Jag har älskat dig så länge”. Jag försöker se så mycket franskt jag kan, för att inte förlora språket. Dessutom beundrar jag Kristin Scott Thomas. Hon är så vacker och begåvad, pratar hon franska gör hon också.

Det var inte ett bra beslut. Jag kunde knappt se klart. Jag grät i mormors kökshandduk. Tröstlös.

När barn dör, det är sådant jag inte hanterar så bra, inte ens på film. Vem kan hantera det?  Jag har sett döda barn, ett iallafall, det räcker. Det lämnar en aldrig riktigt. Det var inte ens ett barn jag kände…

Det var många år sedan men det känns som igår. Många tårar den dagen, inte där och då men sen hemma. Då kommer det över en att man har så mycket att vara tacksam för. Levande barn.

 

Skärmavbild 2015-04-17 kl. 11.04.12

En skärmdump från filmen. Hoppet, det sista som överger en..jag undrar det jag. Jag skrev en gång om att stirra ingenting i vitögat…tro, hopp och städning är min nya devis. http://www.stunderavlycka.se/2014/11/stirra-ingentinget-i-vitogat/

 

(Paus för att snyta mig riktigt ordentligt i den vita handduken med grön bård)

 

En kompis till mig som har fyra barn sa en gång att hon inte vågade skaffa fler, då ökade riken att någon skulle bli sjuk eller så. Jag förstod precis hur hon tänkte. Det känns ibland som jag med mina sex barn på allvar utmanar ödet. Ska jag  (DE) behöva vara med om något hemskt?

Ibland när jag är vaken i vargtimmen får jag lätt panik vid tanken att någon bär på en dödlig sjukdom. Det brukar börja med att jag tänker att jag ska dö. Sen inser jag att detta inte är lika illa som att ett barn skulle dö. Sen tänker jag att jag är larvig och att man bara ska vara glad och tacksam att vi är friska, och att det kanske ändå är värre om jag dör för hur ska maken hålla ihop detta om jag försvinner?

Då drabbas jag av känslan att jag är otroligt egoistisk och blir lite arg på mig själv som inte först och främst tänker på barnen och så kan det hålla på tills jag lugnat ned mig med en kopp te och övertygat mig själv om att vi alla är nästan helt friska och så kan jag somna.

Efter denna fantastiskt vackra film är jag tacksam. För att jag har barn och familj, även om vi bråkar och tjafsar mest hela tiden känns det som. Men det ska bli ordning här. Jag ska ta tag i den där lilla snutten av ork och göra något bra av den här dagen. Och aldrig mer i hela livet se en film som jag inte vet vad den handlar om INNAN jag ser den.

Rödgråten och med massa tvätt avslutar jag detta. Den känns som mitt mörkaste inlägg någonsin. Och ändå, lite hoppfullt kanske…

 

bild 1

 

Trevlig fredag.

A