Förra året

Posted on Leave a Comment

Jag och I

Förra året trotsade vi naturlagarna (dvs utan tillräckligt med pengar och en 17 år gammal familjebuss) åkte vi med fyra barn, varav tre aldrig stått på skidor) till Duved/Åre för att fira sportlov med vänner i liten stuga. Jag hittade bilderma då jag igår letade efter bildbevis på årets första ägg. Jag längtar nämligen oerhört efter dem nu. I år blir det ingen fjällresa. Bilen är nu 18 år och bromslampan lyser, innertaket slackar än mer och vi har inte 30-35000 kronor sparat för att ha råd. Kanske nästa år? Istället ska jag och maken iväg tre nätter till Palma. Det är hans födelsedagspresent från mig och den råkade sammanfalla med v.9 (det hade jag förträngt…?!?). Mamma och pappa ihop med de större barnen hjälps åt med at få de små till dagis och fritids de två vardagarna och sen kommer vi hem på söndag em.

Men vi ska skida i år med. Fast i den lokala backen och det kommer innebära att vi måste inhandla skidutrustning i år så helt gratis blir det ändå inte. Fast jag har ärvt ett par pjäxor av en dotter, barnen har kanske lite egen utrustning som duger denna säsong också. Maken är den svaga länken, han behöver ny utrustning och är väldigt svag för NYTT, det ska vara NYTT. T o m bilar ska vara nya, de ska dofta nytt….samma som för min farbror som gillade känslan av att köpa just nya bilar. Jag förstår det INTE. Jag blir nervös av nya saker, hade mycket hellre köpt en ett år gammal bil….och jag tycker nya bilar luktar gift. Nåväl, maken är den som bestämmer på den fronten, jag har gjort så mycket motstånd en människa klarar och det blev en beställning på en ny bil, oklart dock om den hinner komma innan sommaren…i värsta fall får vi hyra en bil och ta den till Frankrike… kanske det är det bästa, inte slita på den NYA bilen redan dagen efter leverans?

Här Alva som drog ett tungt lass med att hjälpa barnen lära sig slalom förra året.

Det var uppp emot -28 på morgnarna förra året. I gengäld hade vi stråalnde SOL! Här en mycket trött och kall T i värmestugan.

Han lärde sig snabbt och redan fjärde åket susade han genom portarna i barnbacken.

Topp-bild med våra av oss som delade stuga!

Alla var inte nöjda hela tiden. Frank till hö ser mkt missnöjd ut tycker trots att man inte ser hela ansiktet….

Jag, maken och T i slutet av liften i barnbacken.

Åh, jag lääängtar efter er, fina små gröna äggen.

 

Idag ska jag på massage, det passar bra för all sjukgymnastik har kanske gjort att jag har lite mindre ont i ländrygg och axel men istället har jag fått ont i bröstryggen…alltid är det något. Nu ska jag strax kasta mig iväg till skolan med barnen…sen massage! Och kanske lunch på stan med de tre äldsta döttrarna?!? Två iallafall!

Supertrött i stugan inväntandes att värmen ute ska stiga till över -22 så att gamla bilen startar…-28 var sex grader för mycket för Chryslern, men rätt imponerande ändå att den klarade det!

Småttig mat är så mycket mer intressant än stor….

Så ser ett lossat innertak ut om ni undrar. Har ni varit med om det själva? Nytt för mig iallafall. Men man vänjer sig vid det mesta.

Bild från förra året men det ser likadant ut nu här hemma på fönstren. Vackert tycker jag!

Här en bild från inan jag gick in för att skriva AT-tentan. Jag har nästan glömt ångesten från den dagen och veckorna som följde innan resultatet kom och jag fick köpa min legitimation för häpnadsväckande 2300kr från Socialstyrelsen….Men nu, leg.läkare, med rätt att förskriva vissa läkemedel och skriva vårdintyg….

22/2-18 kom årets första maranägg.

Kanske det är dags för en bukett i veckan…? Jag älskar buketter men tycker oftast att det är synd att slösa vackra blommor på det här stökiga och ostädade huset.

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

JA(g) DÖ(r)

Posted on Leave a Comment

Före träningen. Efter var vi ännu lyckligare, och hade bättre hållning.

Fuskboeuf. Den gick INTE att äta pga grytbitarna blev inte möra trots pyttesmå och tre timmars koktid…vi tar den idag istället….

Jag låg just på betonggolvet och utförde mina nödvändiga övningar. De som gör mig högröd i ansiktet och tvingar mig att pusta ut då och då både av ansträngning och smärta. Då började presskonferensen…..

Alltså, jag förstår inte varför politikerna GÖR så här!?!

Det är DÖ en gång till. Är de verkligen så maktkåta att de inte bryr sig ett skit om landet? Jag tycker inte det är att ta ansvar att med alla medel som går att ta till bildar en så konstig regering som denna med bilan hängande över nacken. V hade jag faktiskt hoppats mer på. Att SD ska hållas ute med alla medel verkar vara det enda som enar den här regeringen. V tycker det är utmärkt då det hjälper till att sudda ut deras kommuniststämpel ytterligare en aning. C, som varit brunt en gång i tiden (hört på P1 ang tiden för kriget, alltså inte sååååå länge sedan) behöver tydligen fäktas vildast av alla. Detta har tidigare straffat sig rejält och ändå vill Annie L kasta sig i armarna på S och MP….men vill inte leka med V. Jag gillar inte dobbel och spel men att den här regeringen överlever i fyra år tror jag är högst osannolikt. Jag tror det är ett spel för galleriet så man ska se ut att vilja ta ”ansvar” inget mer.

Nej, jag hade önskat mig ett nytt val. Då hade de som stödröstat hit och dit fått tänka om en gång till, de som missnöjesröstat hade kunnat välja sida ordentligt och då kanske vi hade fått en regering som vi vetat vad vi kunnat vänta sig av. NU har vi sossar som ska vara borgerliga (annars drar C och L i handbromsen) men OM de blir för blå kommer V göra detsamma…..VARFÖR vill någon utsätta sig för att vara statsminister/drinkpinne i den coctailen som ser ut att kunna fatta eld vid första gnista? Jag skulle INTE göra det, hur hög lönen än varit.

Nu ska jag återgå till mina överjävliga stabilitetsträningsfigurer.

Och jag kan varmt rekommendera vuxen nybörjarbalett! Jag var där igår med två tonåriga döttrar och vi har samma lärarinna som Tylla! Vi välkomnades som familjen Voltaire och det var jättekul (alltså inte själva välkomnandet utan att gå flera ihop och själva träningen)! Jag hade rejält ont efter men plié, reveillé, arabesker och annat har nu övats och ÄNTLIGEN kan jag få återuppta dansandet. Sjukgymnasten hejjar på, nu är det core som gäller och jag gör allt jag kan för att undvika kniven. ALLT! För ingen verkar vara överens om vad som är bästa behandlingen, kortisonet sattes helt fel (så gav noll effekt) och då känner jag stor osäkerhet vilket inte gynnar nattsömnen det heller. Om jag nu blir så där galet envis som jag brukar kunna bli ska jag vara i form till sommaren. Jag vill kunna vakna en morgon och inte överväga att ligga kvar för att det gör så fruktansvärt ont att komma ur sängen. Tänk er, smärtfri EN dag! Som jag längtar!

 

 

Jag följer Swedishstockings, de har snygga strumpor, oftast på heroinchica modeller. och så plötsligt DENNA?!? Den ser gosig ut. T o m jag vill mulla ned mig där bland fettet. men jag vill inte ha det själv…..

 

Del 1

 

Enkätdags….jag ger dem lite att bita i tänker jag. Jag HATAR enkäter! H A T A R !!!

 

Men det är så HÄR jag vill se ut och leva mitt liv! Tyll överallt, med ett brett leende på läpparna och till synes helt tillfreds med världen. Hon är två år äldre än jag. maken undrade hur det kan vara möjligt…jag föreslog: Butler, städhjälp, nanny (nannies?) och oceaner av tid att periodvis lägga på hår, träning och hälsa…? Men här är målbilden!

 

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Natten som gud glömde

Posted on 3 Comments

Gårdagens sömn uteblev. Jag och maken diskuterade igår kväll olika strategier för att kunna få sova mer ostört. Nu pratar vi inte buller (för det kommer vi ju inte undan, speciellt inte som plogbilarna går i skytteltrafik nattetid och skänker oss en ljudnivå inomhus om 40dB(A) här) utan barnstörningar. Vi kom fram till att vi skulle låsa sovrumsdörren för att helt stänga dem ute. Min enda oro var att vi då istället skulle väcka hela huset  med de gälla skrik som skulle uppstå (som för tillfället innehåller fyra barn och två vuxna) men maken (som är den med en hel rygg och god fysik) lovade att vid första pip resa sig och lägga berörda barn i dess säng. (Som ni kanske förstår var min skepsis stor här då han i princip skulle kunna somna även under en attack som vid Pearl harbour och vakna utvilad men i dagsläget är jag desperat nog att välja att acceptera detta).

Allt började med att Edgar (som i princip ALLTID kommer strac efter midnatt) kom in. Han lägger sig alltid på min vänstra sida (och detta kan vara orsaken till värken i den armen). Sen kom Frank och lade sig på makens högra sida någon timme senare. Edgar höll oss vakna (läs mig) med att buffa på mig och tala om för mig att jag skulle sluta andas. (jag antar att jag inte snarkar utan andas väldigt ljudligt här). Jag rättade mig första 10 gångerna och lade mig på höger sida men tydligen var detta ej tillräckligt. Han fortsatte tjata om min andning. Till slut vände jag mig om och sa att om jag inte ANDAS SÅ DÖR JAG OCH HAN H A R en egen säng! Det skulle jag aldrig ha gjort för då ville han fortsätta den diskussionen och jag blev ganska vaken av argumentationen. När jag väl somnat om, på höger axel med ytterligare en kudde för att undvika dödsrosslingar kom lilla T in. Hon ställde sig med händerna bestämt i sidorna och sa: Så här BETER man sig INTE!

Jag somnade om, fast på tvären i sängen vid fotändan så att alla skulle få plats, utom maken som gav upp och lade sig i Edgars säng.

På morgonen vaknade jag i vanlig ordning först, långt innan 6. Jag började väcka barnen, maken och märkte att ett barn saknade…TYLLA!!!!! Jag sprang runt i huset, letade i vardagsrummet och tänkte i panik att den bestämda ungen kanske tyckt att det verkligen var för mycket folk i huset och gått och lagt sig i en snödriva eller liknande. Hon har den typen av energi nämligen men nej, slutligen hittade vi henne i Edgars säng. Maken har alltså delat en 90-säng med henne utan att märka det(!!!!). Men så skönt ändå att återfinna flickan….PUH! Jag vet, galet att stressa upp sig över att barnen ska frysa ihjäl utomhus men efter en sådan natt tänker man inte helt raka och logiska tankar. Det blir mer som hallucinationer…..typ.

Ja, jag ska inte säga at ALLA nätter är så här men jag kan lova er att på tok för många verkligen är det. Inatt…..sov såklart ALLA barn i sina sängar och vi hade glömt att låsa dörren för vi var så trötta på kvällen.

Jag försöker och försöker se varför det blir så här, är barnen så otrygga? Har de loppor, finns här ett evolutionärt värde i att sova nära? Jag FATTAR inte vari det finurliga i att hålla sina föräldrar i ett slags sovterrorgreppp ligger. För vi blir ju bara sura, trötta och i slutändan påverkar det båda humör och initiativrikedom vad gäller roliga saker att göra med barnen.

Jag har alltid umgåtts med tankar om att ha ett madrassrum. Där alla sover i en enda stor säng och jag tror att vi börjar närma oss något sådant. För en natt till så här och jag blir nog galen.

Idag ska jag till sjukgymnasten, träningen ska korrigeras, ryggen rätas, nacken med och sen den där axeln…..jag fattar inte hur det kunde bli så här….jag är ju inte 100 än, inte ens hälften av hundra men jag lovar er att den första timmen på dagen varje morgon sedan flera år är en veritabel KAMP för att klara av allt. Bara att komma ur den av barn överfulla sängen utan att klämma ihjäl någon, orka svinga benen över sängkanten, böja sig efter morgonrocken. Det kräver samma viljestyrka som jag för behövde uppbåda inför en start vid en simtävling. Jag måste mentalt stålsätta mig.

Hur går ett 100-meters lopp frisim till på en tävling? Det var ju ett tag sen men om jag tänker mig tillbaka till mitten av 80-talet så börjar det flera dagar innan (man är lite nervös) man både vill och inte vill tävla. Kvällen innan tävlingen( med kanske flera lopp) kan man ha svårt att somna, ofta för man vet att man måste….. När man vaknar på tävlingsdagen vet man att snart gäller det. man vet att nervositeten kommer stiga i takt med att starten närmar sig för att släppa samma sekund man nuddar vattnet.

På tävlingsdagen försöker man äta bra, inte dricka vare sig för mycket eller för lite (man vill ju inte bli kissnödig, och behöva ta av allt helt plötsligt). man måste packa allt man behöver, hålla sig varm och smidig och sen, när man simmat in, torkat sig, valt rätt baddräkt och återigen pillat in varenda lös hårslinga (jag hade en meter långt hår typ när jag simmade), kollat att rätt simglasögon var lagom hårt spända, satt på sig klubboverallen, badrocken och gått omkring lagom laddad/avspänd och hållit ständig koll på tiden (man måste veta ungefär när starten går för att vara uppvärmd men inte för trött av uppvärmningen)är det slutligen dags för loppet. Då ta av allt, hålla fokus, upp på startpallen, lyssna spänt….PANG!

Då ska man plötsligt explodera, dyka lagom djupt och långt och disponera kraften, hålla andan första 25, kanske 50 m om det är lång bana, vända snabbt och på lagom avstånd så man kan skjuta ifrån med lagom böjda ben för maximalt frånskjut, glida under vattnet, upp,  andas var tredje armtag och fortsätta så en eller tre längder. Samtidigt ska du försöka se var du ligger i förhållande till övriga (vilket i princip är omöjligt i vatten) och sen någon meter innan kaklet avgöra om du ska ta ett simtag till eller bara fortsätta glida med hög fart för att ha handen snabbast i kaklet. KLART!

Lika mycket kraft som ett sådant lopp krävde av mig (då på min bästa tid en sekund under en minut) behövs nu för att jag ska orka komma ur sängen och få ihop en kopp kaffe, helt ärligt. Mitt liv är som en Ironman just nu. Och då ligger jag på en för mig overkligt låg nivå.OCH SNÄLLA, jag vill INTE ha sympati, eller några styrkekramar, jag bara redogör helt torrt för hur min energinivå ligger nu för att jag ska ta mig UR SÄNGEN! Jag är på allvar intresserad av hur det har kunnat bli så här!!!! Och jag är inte deprimerad, jag vet att jag kommer igång efter några timmar, när jag töjt och stäckt och försiktigt börjat röra på kroppen. Jag är ganska OK efter lunch men sen kring 18-19 då har trycket på ryggen blivit för stort och så har jag väl gjort någon galen rörelse med armen som straffar sig många timmar senare. Och det där kortisonet jag fick….det var jag ju skeptisk till redan innan men gick med på pga förtroendeingivande trevlig pensionerad doktor med mycket erfarenhet….som också var psykiater i grunden…..

Igår hade jag inte lika ont som jag brukar helt oväntat. Det berodde nog på att jag dagen innan tagit en stark värktablett…jag brukar akta mig för dem för jag bli snurrig i huvudet och långsam i talet. Kanske hade jag alltså effekt dagen efter tabletten för att jag slappnade av…jag funderar ständigt på sambanden här för visst är det så att man när man har värk SPÄNNER sig omedvetet för att man är rädd för att få mer ont och då har vi en ond cirkel…..jag undrar om man skulle kunna be om sövningen en vecka med kontinuerlig massage, akupunktur och iv-näring och sen kanske långsamt väckkas till et smärtfritt liv!? Vore inte det underbart? Narkosterapi, det skulle jag vilja uppfinna.

 

Ingen bild idag. Det hade känts fel. Jag vill inte ens att någon läser det här egentligen. Det är bara för min egen räkning. Det räcker nu liksom. Men som sagt, nya tag idag, sjukgymnasten och sen försöka något nytt balett…jag vet, helt galet men stabilitetsträning var det som rekommenderades och jag kan inte tänka mig något bättre än balett…jag måste göra något som jag VILL också, fylla livet med härliga saker för annars blir det för tungt mitt i all jävla värk. Ljuset är, kanske via övergående mer värk, att kunna dansa, en hel natt, till discomusik, när jag fyller 50.

Ridå!

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Ensam med barn

Posted on Leave a Comment

Reflexmössor check!

Igår tog maken ett extrapass. Han gör det då och då för att vi ska få lite bättre cash flow här hemma, ibland lockas jag också att ta extrapass…..men efter senaste månaden har vi allvarligt funderar på hur bra detta är för oss som familj. Jag har ju skrivit en bok om utmattning och snart kommer nästa om hur det är att vara ”tillbaka” efter en sådan, som återhämtare. I arbetet kring detta läste jag massor om arbetsmiljö. Vad är chefens ansvar, hur ska en bra chef vara, vad kan du själv göra, vilken personlighet är du, hur gränssätter du dig mot arbetet osv osv. Och på ett ställe står det att arbetet sätter gränserna för livet. Ta ett djupt andetag och tänk lite på det.

A R B E T E T sätter gränserna för livet. Inte för alla, jag har vänner som inte behöver arbeta. jag ska kanske snart ta och ringa och höra hur de mår…..kanske de lider av colon irritabile (San Michele ni vet). Hur som helst. Min poäng här, om ni inte redan fattat det är: Livet är INTE arbete för pengar. Om medborgarlönen var hög nog för att jag skulle kunna klara mina räntor på studieskulderna, huset, mat och värme, då skulle jag inte tveka en sekund. För jag gör INTE allt det jag skulle vilja och det blev ytterst tydligt under lördagen när jag var ensam hemma med de fem minsta barnen. Jag var så trött när jag lade mig att jag efter bara några minuters tittande på laptoppen som låg på mitt bröst somnade tungt och inte vaknade förrän maken kom hem vid pass 23.15? Jag sa hej och somnade genast om, fortfarande med datorn på bröstet. Maken gick och borstade tänderna och jag vaknade av att den vassa Macen välte rakt i ansiktet på mig….jag började faktiskt gråta och väldigt tyst snyfta efter honom. Jag var för trött för att fatta vad som hänt. Han kom in och bekräftade att jag slagit mig. Datorn lade jag, nu rätt vaken, åt sidan och somnade sedan stenhårt om igen.

Två små kom in till oss under natten, jag märker oftast inte det för jag är så trött. Jag märker det först när kroppen värker så att jag väcks och då har jag ofta armarna rakt upp för att göra mig smalare…kan det vara därför min axel värker så? När jag väl vaknat är det i regel omöjligt att somna om. Jag försöker byta säng men det brukar sluta med att Simba äter på min haka, biter mig i tårna och så ger jag upp….

Jag bloggar oftast när alla andra sover men måste alltid avsluta när någon vaknar. Där börjar ofta ”mitt skift” maken kan konsten att sova trots pågående kärnvapenkrig. Idag avbröts skrivandet av att sjuklingen kom till mig och uppvisade ny hög feber….förtfarande inte nackstel tack ock lov..;)

Ser ni? Vilken smäll det måste ha varit…eller, vad vass den är. Notera att detta är ”bed hair” mycket nöjd, kommer inte röra håret idag tror jag.

Dagen hade varit fylld av aktiviteter här, inte mina då. Först slå in paket, sen till Laserdome där jag satt och frös i ”väntrummet” med tre andra föräldrar. En arbetade….med en dator, han tyckte de var jättesmidigt att integrera detta i livet, han reste mycket i tjänsten osv. Hade just fått en liten bebis, livet flöt på….en annan var väl som jag full speed ahead och sa att om inte ridningen fanns skulle hon nog bli galen….och jag tänker. Vad gör jag för mig själv? I helgen….jag stickade två barnmössor, det tog kanske två timmar totalt varav en stockades där i fryshuset. Jag stickar och tränar samtidigt. Håller nacken, ryggen, armen och liksom stärker mig själv. Sjukgymnasten hade blivit stolt. Men sen när jag kom hem var det fullt ös. En skulle spela in en Youtubefilm och engagera de tre minsta, 19-åringen vaknade efter att jag kommit hem från kalaset och maken var ju tvungen att dra. Jag servade med mat, handlade och så var det ju lite gnälligt. En hade huvudvärk. Han fick alvedon men hängde med. Sen mer ont och inte förrän  efter middagen tänkte jag på att han kanske var sjuk!

Ett barn på fritids hade ju kräkts rakt ut i fredags när maken hämtade honom. Stor kalabalik rådde då mamman till samma barn låg hemma och kräktes själv och inte kunde komma och hämta. Jag lade handen på hans panna (nu sträcker jag på ryggen igen och drar in haken för att inte sitta som ett S) och kände hur het han var. 39,1 med alvedon. Det blev sängen för honom. Och jag fick sitta vid hans sida, han hade ont och kunde inte somna. Ont i nacken sa han och då blir man ju som doktor nödd och tvungen att kolla rörlighet i densamma. men nej, någon meningit hade han inte. Fast barn kan vara luriga…..De andra små rörde runt så jag fick be 19-åringen ta Tylla, hon var jättebesviken att jag inte tog hand om henne och det tenderar att bli väldigt rörigt när en vuxen ska lägga tre barn…Jag läste den svenska versionen av ”Go the fuck to sleep” för henne faktiskt, och för 19-åringen som låg vid hennes sida och hade valt denna….?

Jag fick en impuls att skriva en barnbok om hur man ska sova sött men insåg att flera gjort det redan och att jag nog hellre ska skriva en bok om hur vuxna överlever att barnen vägrar sova…..när jag kommer på ett bra sätt.

Nu sitter jag ensam i min farbrors fina nytvättade morgonrock i brunorange manchester och skriver. Jag fryser lite om fötterna och vaderna för den är knäkort. Jag har också lite ont vid näsroten….och tänker att det var väl oerhört olyckligt att folk arbetar ihjäl sig och att det är arbetet som styr våra liv, inte vi själva…….Blev det tydligt? Oklart om jag kom fram till vad jag egentligen menade där. Jag kanske gör nya försök att reda ut begreppen om detta med arbete kontra liv senare. Jag har ju som sagt skrivit en bok som berör ämnet…kanske ni bara ska vänta till i april och köpa den istället. Här blir det bara rörigare och rörigare.

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Se på TV

Posted on Leave a Comment

Här en fin bild från vår tomtgräns (läs ful bild) Politikerna i nämnden har bestämt att detta är ett helt normalt staket!?! Några av dem är FB-vänner med de som uppfört det…..Länsstyrelsen godkänner det för det är ”provisoriskt” något som vi ej är informerade om och som i dagsläget stått där snart tre år med reflexer och allt. det ser ut som en bilkrockat in i ett vägräcke. Sen stängslar de in VÅR tomt med hafsigt uppsatt Gunnebostängsel för att ingen ska dö (typ spetsas på järnrören) eller halka under vägräckena). Vi har nu överklagat till Miljööverdomstolen. Vi får se vad som händer. OM det visar sig att detta är ett godkänt utseende på staket (över 2,2m dessutom) då tycker jag att ni alla kan börja bygga lite hur som helst för tydligen är det inte hur man bygger utan vilka man känner som avgör vad som är ett staket eller ej….Eller? Ni får gärna inkomma med synpunkter här med om ni anser att detta är fel av mig att skriva, jag kan gärna dela med mig av alla beslut som vi överklagat och ÖVERKLAGAT. mer än 1,5 år har gått sedan den första. Det går inte snabbt precis. Man hinner dö innan detta avgörs kanske?

Jag ringde just mina föräldrar på den fasta linjen, ett 08-nummer. De svarar inte på mobilerna när de är hemma. Framförallt inte när det är kväll. De såg på TV. Se på TV, ett uttryck som håller på att försvinna. Folk ser på serier, eller filmer, när de vill och var de vill. Gärna en och en. Som öar.

Själv försökte jag förtvivlat lyssna på Ekot för att hänga med. Jag ville höra vad katten som händer i politiken nu efter en låååång period av totalt ointresse. Det tråkar ut mig då det går så långsamt och mitt förakt för politiker bara växer och växer. De är inte genuint intesserade av att förbättra Sverige, de vill framhäva sig själva av en eller annan anledning. Mer pengar, makt, kapital i form av kändisskap så de senare kan sitta i styrelser (så många som möjligt förhoppningsvis) eller bli generalsekreterare för Röda korset osv. Här på vår lilla ö är det väldigt tydligt att några få i varje parti snor åts sig så många uppdrag de kan. en del så många att det vida överstiger det de kan tjäna på sitt eget arbete. Detta pga lågutbildade. Mkt sorgligt tycker jag då jag tror att de vassaste knivarna inte ligger i den lådan alla gånger även om det kan finnas undantag. Påminn mig gärna om någon helt olipad diamant gjort underverk för världen, #eagertolearn.

Jag hörde på P1 att man för att göra karriär i storpolitiken (i Sverige) måste börja i elevrådet, sen ett ungdomsförbund och sen positionera sig i rätt falang för att senare kunna få en plats i rikspolitiken. OM man ska göra så då är sannolikheten för att han mar några som helst kontaktytor mot arbetsmarknaden och vanligt folk väldigt liten. Vad gäller lokalpolitiken är det väl inte lika illa, men den lockar inte de med de högsta politiska ambitionerna utan…som jag misstänker de som vill ha en bättre försörjning än de kan få som vaktmästare eller truckförare. Ja, jag kanske är lite bitter, jag hade gärna tagit ett politiskt uppdrag men jag fann själva formerna för urtråkiga. Möten med protokoll, justeringar av de föregående osv. Tjafs om ovidkommande saker. Jag hörde om hur svenska elever åkte till Afrika (Senegal tror jag) för att ”lära dem hur man inför elevdemokrati…som vanligt ska vi lära ut hur fantastiskt bra vi gör allt. Sälkert sponsrat av SIDA eller EU-pengar (men jag vet inte säkert). Det visade sig att elevarna i Afrika tyckte det var en asbra idé att elever skulle få inflytande i skolan. men de liksom sket i formalia och såg till att förändra ändå. Vore inte det lite fräckt? Skita hur vi gjort i alla år och bara se till att få saker gjorda istället? och för i helvette, låt de som kan något få vara med och bestämma, i kommunens fall tjänstemännen!!!! Gode gud, låt oss bli ite med Franska, jag vill kasta rutten fisk på vägarna, NU!

Och jag återkommer, jag har för lite ork och nu efter att C och L ska sluta upp med S för att… vaddå, göra Sverige bättre? Då tappar jag allt. Jag hörde något om snabbjärnväg….alltså alla experter på detta miljardprojekt som jag hört tala om det dömer ut detta. Det är en våt MP-dröm som kommer kosta oss hur mycket, sannolikt oöverskådliga kostnader, som helst men inte är ekonomiskt hållbart pga vi är fett ör glest befolkat land och FÖR FÅ! Fatta! det är inte i Sverige klimatkrisen löses, herregud, vi är en fjärt i rymden. Se på polens totala beroende av kol istället, sätt press på dem innan vi ruinerar oss på ett mastodontbygge som inte är flart före vi har eldrivna privatplan i linjetrafik.

 

Sen hörde jag förstatliga skolan….ja, det skulle vi verkligen behöva men här där jag bor har vi sådan betygsglidning att om de väljer att lägga ned IES där mina barn ska gå får vi använda arvet till privatskola. Det får bli Karlssons då för en gång för alla, man kan göra fisksoppa av fisk men det motsatta är desto svårare. Jag må låta oresonlig, konservativ och helt vild men vissa saker viker jag inte ned mig på. Kunskap är viktigt och jag förväntar mig hög klass på utbildning och att de som leder lander, bestämmer över mig ska veta vad de gör.

Jag ska INTE höra mer på radion i helgen, jag kommer bli galen då är jag rädd. det blir skidåkning istället, kalas och inget mer. INGET mer. Jag ska dricka kaffe på Laserdome och låta ett barn springa av sig…..maken arbetar så jag behöver få ur så mycket energi jag kan ur barnen innan 14….

Hör av er om jag är felinformerad här för helt ärligt jag hörde inte rapporteringen i sin helhet, tre hungriga barn avbröt sändningarna medans jag förberedde tacos, ja TACOS, jag älskar det. Alla äter, jag har inköpslistan inristad i hjärnbarken. No fuzz och barnen får i sig lite av varje. vatten till, inte kan väl det vara fel?

 

Kram alla, utom dumpolitiker, ni kan få komma hit måndag fm och förklara för mig hur det kunde bli så här galet! Jag bluder på barkbröd!

 

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Att ärva

Posted on 2 Comments

Från vänster: Mamma, jag, brorsan och sen okänd kvinna. Servis Blå blom (dvs ett av problemen just nu) står på det soffbord jag haft senaste 14 åren. Men vad har jag på mig? Riktig tant alltså!

Ni vet, min farbror dog just. Begravningen är avklarad. Av det sorgliga finns ju saknaden kvar, den där förbannade jobbiga känslan av att det är definitivt. Man kan inte ringa, det blir inga mer skidturer och när ska man radera någons kontaktuppgifter? Det sista struntar jag i. Jag har fortfarande morfar och mormors nummer i telefonen, jag tar inte bort så mycket.

Nu står vi med dödsboet. OJ, vad mycket att tänka på, ta ställning till och olika viljor. Vilken mäklare, vem ska sälja saker, putsa fönster och ska vi beställa flyttstädning?

Jag blev helt överväldigad när vi först ställde oss i köket fyra av oss som ska ärva…hur ska detta går till? Så mycket saker med minnen. Saker med penningmässigt noll värde men som man för allt i världen inte kan kasta blandat med verkligt skräp. Och så plötsligt när man bestämt att något ska kastas gillar en annan en glaskanna……

Jag blev lite full i skratt när jag öppnade en låda och såg 1000 påsklämmor samlade….och tänkte på min egen lilla samling.

Lennart sa på slutet att han ”döstädade”….nja, han kanske gjorde det men inte så det märktes och vi ville ju inte prata om det då, då satsade vi ju på att han skulle bli frisk igen.

Vi var jättejobbiga, ffa jag och morsan. Vi ringde hans husläkare, skrev ut recept, följde med på läkarbesök till sjukhuset och ringde distriktsköterskan. Om någon blev sur….förlåt. Men jag stod liksom inte UT med att han låg så högt i socker hela tiden och ingen verkade ha kontroll…..men del i detta var nog att Lennart inte var helt frisk. Han orkade inte äta, sov mest och då blir det inte spontant bättre. Envis som synden sa vi om min farmor…och jag om Lennart….jag skulle nog kvala in där själv tänker jag och det verkar inte bli bättre med åren. TYVÄRR!

Snabbkik in i ett köksskåp….

Men nu står vi här med påsklämmor och fint porslin, mattor och Moraklockor och det skär i hjärtat att vi ska kasta saker som han uppenbart valt att spara. Men hur ska man kunna titta igenom ett helt liv. Eller ett? Det är ju fel, jag hittar saker från min pappas farmor, mormor och bilder på folk som måste ha varit födda på 1800-talets mitt. Jag känner ett tungt ansvar här och sneglar lite mot familjebibeln…..den måste väga 5 kilo och tar på tok för stor plats.

Lennarts mer välsorterade låda i köket. Vi hittade inte mindre än 17 korkskruvar…..Om någon saknar en, hör av er! Påsklämmorna finns inte mer.

 

Jag önskar jag kunde säga att detta var Lennarts påsklämmor. Jag började samla när jag tröttnade på att maken som är den store brödätaren här hemma, alltid öppnar brödpåsen men ALDRIG (och då menar jag VERKLIGEN ALDRIG NÅGONSIN) kastar dem eller återförsluter påsarna, det faller på lilla frun. Det är slut med det nu. Sedan i torsdags då jag var hos doktorn har jag inte plockat en pryl (inte helt sant, jag plockar lite och kastar varannan gång, varannan gång lägger jag tillbaka för att han ska se högarna växa) jag befarar att jag är tillbaka på ruta ett. Den innan alla mina kraftfulla försök att via bloggen få maken att förstå att man måste städa ett hem på en regelbunden basis om det inte ska övermanna en….

Slutsats: JAG SKA DÖSTÄDA, NU! Inte en ”kanske är bra att ha”-skruv eller tyglapp ska vara kvar. Allt ska ha en tydlig plats och ett mål. Annat ska återvinnas eller omvandlas till eventuella pengar. Min bror har tråkigt nog rätt där (måste vara första gången jag erkänner det) han säger att allt han behöver har han redan köpt. Han behöver PENGAR! Så, det är vad som gäller här. Jag ska inte spara på materiella minnen (utöver det som verkligen, verkligen ej går att göra sig av med) utan släppa taget om mina sparade saker och inte dra in nya jag inte behöver i mitt hem. Jag vill bli fri och om det gör att jag får mer pengar, so be it.

Jag hittade detta om min pappas mormor, Hanna. Jag träffade henne då och då i Sunnansjö när jag var liten. Kanske hon dog när jag var sex år? Hon blev alltså föräldralös vid 20 månaders ålder. Fick växa upp med sin fattiga mormor, somnade hungrig, grät för att få en brödbit…..växte sedan upp, födde 10 barn av vilka min farmor var äldst. Blev sen änka när fem barn fortfarande bodde hemma….Vilken story alltså. Jag kunde knappt läsa. Äldste sonen flyttade till ”Amerikatt” och den delen av släkten bor kvar där men vi håller kontakt via FB och var 20:e år med ett besök…. Nu ska jag och min bror ta över hennes hus som hon fick när hon blev lämnad ensam med en liten flicka (min farmor) och 20 kronor av pappan som drog till Kanada och stred i första världskriget.

 

Här min farbror, som tänder ljusen, omgiven av Kalle (Amerikasonen) och sen min farmor Iris och längst ut till höger min ingifta faster Inger. Alla borta nu men mycket minnen och saker kvar.

Det låter kanske trist men efter alla påsklämmor känner jag att jag inte vill att mina sex barn ska behöva stå där en dag och tänka: -Var hon helt galen mamma som sparade på detta? Vad tänkte hon på????

Typexempel på saker jag INTE kastar eller ger till Läkarmissionen…jag tänker att min bror, far eller syskonbarnen vill ha….i bakgrunden egna inköp av Gustavsbergsporslin från Läkarmissionen. Det eviga kretsloppet.

 

Jag fann många skolfoton. Jag och en till granskade detta noga för att försöka första vilken släkt det hörde till. Jag TROR att detta hör till oss. Pojken i centrum påminner om min bror och jag tror det kan vara min farbror eller…så är det min farfar? Vet inte hur gamla kläderna kan vara…vad tror ni? Är det 10-tal? Då måste det vara min farfar…..eller så har jag tänkt helt fel och missat min farmor!

Nu vila, jag har fått strikta order om det (och en kortisonspruta).  Armen….den där jävla armen. Eller axeln egentligen hur som helst det påverkar ju rörligheten och sömnen….så irriterande. Jag tyckte det räckte med ryggen liksom.

Efter hela den här texten kanske ni tänker, skönt hon har kvicknat till och insett att man inte ska spara på skräp (läs vara en hoarder) men….här är två askar som nu befinner sig hemma hos mig, för sina fina mönsters skull. Jag lovar dyrt och heligt att FÖRVARA saker ordentligt i dem så de fyller en funktion!

A

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Kulturtant vid 21

Posted on Leave a Comment

Jag ärvde den. Först stickade jag den ju, en slipover till min farbror i julklapp. Det var…..när jag var mellan 21-22 år och bodde i Fredhäll minns jag. Jag gjorde två olika. En till pappa också och det var ett HELVETE! nu har jag tvättat den och haft den på mig i tre dagar, jag älskar den! Och vill sticka MER! Mycket mer. För att inte verka som den tråkiga Saffron i Absolutely fabulous eller Alex i Modern familjy (stickar Kaffe Fassettröjor när man ska vara ute och röja…) så kan jag meddela att jag också dansade på krogen iförd halternecktopp i latex, bar endast korsett som den madonna hade (av Gauthier) ihop med slitna jeans och stövlar som slår de som Julia Roberts bar i Pretty Woman INNAN hon blev fin dam… Bara så ni VET!

 

Vi har fått beslutet från Länsstyrelsen. Det blev inte vad vi väntat oss. Det var mer som: Har de LÄST det vi skrev eller en TITTAT på bilderna? Antagligen inte för deras svar var helt obegripligt. Så knasigt att en vän som pratar och ffa skriver juridiska hjälpte oss att skriva överklagan.

Idag skickade jag in två tunga grejer, en examinationsuppgift rörande min specialisttjänstgöring (som jag oroat mig för länge) och sen en överklagan till Länsstyrelsen som sen ska till Miljööverdomstolen….Det blev en hel del sittande och nu är det ryggläge. Massor med Modern family har jag sett. Så kul. På nersidan kan jag nämna att två glasrutor i växthuset blåst sönder som jag inte kunnat åtgärda och sex träd verkar ha blåst omkull i Drottningholmsparken bland annat.

Jo, vi skulle demonstrera för Miljööverdomstolen att staket, hur provisoriska de än må vara INTE ska vara 2,2m höga…..eller gjorda av vägräcken….Sen att de sprängde fel de där Ladza-killarna och fick borra ner järnstänger och sno delar av vår tomt genom att hägna in vår del av tomten med ett inte så stabilt stängsel….ja det är inte det vi klagar på.

Vi var fyra i min farbrors lägenhet och rensade lite. Som tur är gillar vi OLIKA saker. Jag föll för gamla pappaskar, någon tog strumpor och slipsar, jag underställ i brynjematerial…till maken och min bror massor med viggenplanprylar!

Sen får man se detta! Min dotters extrajobb! Hon poserar i deras kläder. Jo, väldigt stolt!

När jag kom hem från min mamma var det helt lugnt i huset…Tylla hade ordnat ett eget hem, på golvet, innanför dörren.

Livräddning av småkorkad katt stod på gårdagens lista…

Jo, jag stickade lusestrumpor också….han fick mycket stickat i julklapp. Jag hittade ett par vantar också som hans fru hade fått…

Vi tröttnade på allt stillasittande och gjorde ett stort avsteg från vår norm. Vi åkte till Leo´s lekland. Och vet ni, vi hade askul! Vi kom tidigt så inte överbefolkat!

 

Dagen ska starta hos husläkaren bara…lite orolig där…axeln, armen, värken och det faktum att jag knappt kan sitta gör ju allt lite värre just nu. To have or not to have an operation. That is the question…

Imorgon mer städande, sorterande och letande efter viktiga papper i Lennarts lägenhet. Det är en process….som är väldigt jobbig. Men som måste göras och vi är många som hjälps åt.

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Farväl igen…

Posted on 3 Comments

I Dalarna på fotbollsmatch. Tylla får mat av farbror. Det bör ha varit 2014.

 

Kära farbror Lennart!

Jag skrev det här i huvudet medan jag målade, dagen efter att du dött. Tårarna blandade sig med målarfärgen.
Jag är ingen anhängare av lovtal som helgonförklarar människor efter deras död, jag uppskattar ärlighet. Människor är för komplexa för slentrianmässiga hyllningstal. Socker och salt, precis som livet annars blir det bara meningslösa floskler. Salt betyder inte att man varit oälskad, bara att man hade karaktär!

Jag tänker tillbaka på allt jag vet om dig, på minnen från högtider och resor vi delat.

Du lärde mig och min bror att åka skidor på alla leder och du försökte idogt lära mig att köra bil utan större framgång (för er som inte vet så var Lennart utbildad körskolelärare). Du tyckte jag körde för fort…och det var helt sant. Jag behövde närkontakt med polisen upprepade gånger och slutligen gifta mig en för att sakta ned.
I somras påpekade du för första gången att jag körde riktigt bra, 28 år år senare..
Förra sommaren lärde du Frank att dyka i Frankrike. Och i våras flög du till Andorra för att skida.

Du hade massor av strängar på din lyra. Jag fick nyligen höra att du visste allt om fäktning….att du steppat i folkparker visste jag redan.
Du verkar ha uppfyllt alla dina drömmar.
Bara en gång har jag hört dig säga att du inte fick som du ville. Du sa att du hade velat bli läkare. Du hade du säkert blivit fantastiskt bra på men jag tror att arbetet inom flygvapnet ändå var som klippt och skuret för dig, när man betänker alla upplevelser och vänner det bar med sig.

Man kan inte tänka på dig utan att minnas Inger, din ständiga vapendragerska. Nu slipper du sakna henne så förtvivlat, ni ses snart i Lindesberg din födelsestad. Och cirkeln sluts.

Det blev nog inte som ni planerat, du skulle gå först men din fantastiska fysik, som gjorde att läkarna trots din ålder bedömde dig som operationsduglig,12 och en halv timmes knivtid fick du utstå enligt kirurgerna gav dig ett långt liv. 12 timmar på ett operationstid är en oändlig tid för även en ung person och man måste byta läkarteam flera gånger men det repade du dig snabbt från.

Att cancern sen hann ikapp dig var inget vi räknade med. Just den sort du drabbades av är den värsta av de värsta och vi läkare är som allra sämst på att behandla då kunskapsläget är lågt och behandlingarna få även om teamet kring dig verkligen gjorde sitt yttersta.

Just nu känns det som att dit liv blev för kort ändå, du var inte riktigt klar. Du var arg och drämde din knutna näve i sjukhussängen och kämpade in i det sista. Du hade velat lära Tylla, din fjälla som du sa, att åka skidor i Altenmark. Det hann vi inte med. Livet kom emellan.

Vi firade som planterat din födelsedag den19e på restaurang och skålade i champagne för dig. Nästan 86år, så nära mållinjen. Du klev av i förtid. Det har du nog bara gjort en gång tidigare i ett av dina Vasalopp på grund av för usla förhållanden.
Du var noggrann, plikttrogen och hjälpsam, man kunde alltid ringa dig om man behövde hjälp med något. Som att man klyva en kubik ved till exempel då kom du på direkten. Om du inte hade spelning förstås, eller var ute i stora världen. Du måste ha varit världens mest upptagna pensionär. Hängiven dina intressen och vänner.

Musik, god mat (inte för modernt bara) resor, idrott, vänner och familj fyllde ditt liv. Och när det började gå upp för mig att du inte skulle reda upp det här såg jag framför mig en stor fest istället för en traditionell begravning, för att fira dig istället för att sörja dig.
Men du var också konservativ. De sista dagarna försökte jag därför ta reda på hur du ville ha det med sånger, musik och annat.
Det sista du sa var BRA och sen Hej då!
Vi hade en plan!

Därför samlas vi här för att ta avsked. I en sal där jag begravt båda mina morföräldrar och din mamma.
Du hade nog önskat Villastadskyrkan där Inger begravdes men det gick inte och helt ärligt är det lite skönt för mig för ur den kyrkan har jag en gång lyckats bli utslängd, så lite blandade känslor där.
Jag tror jag kan ha varit en aning vanvördig, kanske för pratsam eller suttit åt fel håll i bänken….det hade du inte gillat. Idag försöker jag skärpa mig.

Din sista tid kantades av hälsningar och besök av nära och kära. Några kom långväga för att ta farväl. Det bästa betyget på ett liv väl levt.
Jag var med när du ringde dina vänner en efter en i den mån du orkade.
Du sa – Nu är det slutspelat, tack för allt! Och lade på.

Jag sov vid din sida din sista natt och du var trött med verkade nöjd. Mycket julmust blev det.

Det är svårt med döden, speciellt om man som jag inte tror på livet efter den. Sorgen blir lite tyngre att bära då och därför har jag snickrat ihop en egen religion.

Man blir odödlig genom de historier och minnen man lämnar efter sig hos andra. Vi som lever kvar minns de som gjort sorti, berättar historierna om dem, tänder ett ljus på deras bemärkelsedagar och försöker vårda deras arv. Berättelserna om dig är så många att du garanterat blir odödlig. Jag hoppas få veta ännu mer idag så du kan leva vidare hos mig och mina barn.

Men OM det finns liv efter döden är jag säker på att du redan tagit plats i änglaorkestern, styr upp trafiksituationen och vallar allas skidor på rätt sätt.

För det finns inte bara två sätt att göra saker på, det finns tre. Fel sätt, rätt sätt och ditt sätt. Jag fortsätter med ditt sätt, iallafall när jag tapetserar och kör bil.

Jag lovar att lära Tylla åka skidor ordentligt och sköta om huset i Botåker som jag lovade dig.
(det vill säga min man Peter, eftersom jag är slarvig och du nog inte skulle gilla mitt sätt att göra det på )
Du sa till dina vänner att nu är det slutspelat, rent fysiskt är det det men vi fortsätter spela din melodi.
Nu tar vi över taktpinnen Magister Carlsson Tack för allt!

Skam den som ger sig. Han ville helst sköta allt själv så det blev ordentligt gjort…

 

Förutom bilden på Lennart och Dizzy är denna den coolaste jag sett. See through…inte illa!

 

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Årets julklapp

Posted on Leave a Comment

Trädgrådsböcker kan man ALDRIG, jag repeterar ALDRIG få för många! KÖP!

I valet och kvalet. Ska någon få den lilla rakubrända skålen eller ska jag spara…det kan ju bli en påskpresent…

Söt blus som kostade nästan ingenting men var för liten för mig, lite för lång för en bblus…kanske egentligen en tunika. En dotter fick. Om den inte passar blir det tyg att sy av. Nu har jag TVÅ kinesiska burkar….då har man blivit en SAMLARE!

Allt på bilden 450kr. Stövlarna köptes innan men jag ville visa vad snygga de blev efter en vända hos skomakeri Framåt! Kolla coola gröna skinnkappan med äkta pälskrage! Den tingade Inez.

100 pix, den ska få nya snygga knappar (dvs jättegamla ur mina samlingar av fantastiska knappar jag har, JA jag är en samlare!).

Jag hittade Aidaväv i snyggaste grått och sedan dekorband med Bambi och linnéor

Jag brukar fota saker och skicka till alla tre tjejerna för att få ett ”go ahead” och denna gång var I snabbast, jag fick ett JAAAAAAAAAG! på Frågan om någon var intresserad. För bara för att något är billigt, snyggt och återvunnet och ger pengar åt välgörande ändamål MÅSTE man ju inte göra av med sina surt förvärvade pengar. Saker ska komma till användning också!

Den här hänger kvar hos Stadsmissionen Södertälje om någon är intresserad. Jag älskar färgkombon, handtaget och priset men jag vet att jag inte kommer använda den. Så den hänger kvar, go catch!i

Ett tidigare fynd som förut var för små…nu passar de plötsligt?!? Kanske för att jag köpte dem 2014 när jag nyss fött barn (för 90kr) och nu har jag svullnat av. Senare ikväll ska jag ha på ett par andra skor jag köpte samtidigt på Läkarmissionen i Vällingby. De var också för små då men är så fantastiskt fina och sköna (nu). Ballyskor, jag går in dem på jobbet, de är således inneskor just nu men ska sulas till våren.

Vi har en intern strid här hemma nu. Jag älskar ju brunt. Och VOLVOS…maken vill ha blå med svarta säten….jag tänker…varför vara som alla andra? Jag vill vara den där tjejen som i balettsalen hänger upp och ned i barren….. Maken säger att han informerat min mycket fantastiske (Mr Perfect är hans namn inom familjen bakom hans rygg) bror och han sa då att sist han var i en bilaffär (heter det så) så KRYLLADE det av BRUNA bilar som INGEN ville ha. När maken sa att jag också ville ha BRUNA lädersäten blev han mållös. Mycket ovanligt tillstånd för en offensiv fd proffshockeylirare även om han mestadels var back…. Jag invände att bara för att alla andra (som jag tänker oftast inte gör som jag, röstar fel, inte kör ordentligt i trafiken och gör en hel del knäppa grejer i vanliga fall) är tråkiga och gör likadant för att inte sänka andrahandsvärdet på VÅR bil behöver ju inte vi göra så…..?!? Eller. Jag sa att det var väl utmärkt att det kryllade av bruna bilar med bruna säten och all extrautrustning och var i princip gratis. Då kunde vi ju köpa en av dem? Stor tystnad bredde ut sig. JAG VILL HA EN BIL SOM FUNGERAR, skit samma vilken färg egentligen bara jag slipper för mycket elektronik, blinkande och tutande backvarnare! Jag hatar dem, innerligt jag är asbra, rent av sublim i mitt sätt att fickparkera i city. Ljud och ljus däremot STÖR mig i min sublimitet och jag krockar. Dragkrok däremot, det är sånt jag gillar. Gärna infällbar så jag slipper krocka…

ÄÄÄÄlskar halogenballonger. hoppas inte Edgar drar i sig gasen igen bara och svimmar!

 

 

Jag hörde att att årets julklapp var en återvunnen tröja, hurra tänkte jag. Tills jag förstod att det var en NY tröja gjord av återvunnet material vilket inte är en lätt process. Att det är så svårt med återvinningen beror på att materialen i dagens nya kläder är så blandade. Det är ull och polyester i en osalig blandning. Men, det KÄNNS liksom bra att återvinna även om det är omöjligt. Jag började redan förra året med att BARA (nästan) köpa redan använda, ickenya saker. Det brukar ju vara FINT så länge det gäller antikviteter och konst men jag tycker det är fint bara för att det just inte sluter en gång till på klotet eller för den delen river stora hål i min plånbk. Min vän F sa en gång att ”folk gillar att bli våldtagna i butiker” och så är det nig. En del GILLAr att det är dyrt, de vill kanske unna sig eller imponera på andra?!? Vad vet jag. Jag vill inte imponera, jag vill ha fina saker för min skull. Och jag fick en sån fin kommentar av en kompis som arbetar på en inredningstidning nyss. Hon tillfrågades om trender och i sammanhanget nämnde hon en passant att:

-Anna följer inga trender hon har sin egen stil. TACK för det, jag hoppas det är sant. Men jag vet att jag då och då tröttnar på vissa färger som varit inne länge eller som jag råkar ha för mycket av. Just nu gillar jag blått. Om det är en trend eller inte vet jag ej, jag bara vet att det har ersatt min vurm för brunt, lite. Jag vill fortfarande ha en brun gammal Porsche…

Den här till exempel som är till salu nu.

 

Fina barnböcker för en spottstyver kan man inte få för många av. Här en drömsk bild att njuta av.

Fint tecknade barnböcker letar jag ständigt efter. De fleska är för söta eller för simpla. Den här gillar jag extra mycket!

Här en samling av lite av det jag handlade.

 

Jag sparar på orginalförpackningarna också. Att få dem på köpet gör nog att barnen en dag när de ska kränga mitt bohag får mer betalt för det de nu kallar skräp…

Kristallflaskor, sån lyx. Har jag några? Nej, men jag önskar att jag hade behov av dem så jag fick giltigt skäl att köpa dem.

Coupeglas från Orrefors. Jag köper några så fort jag får syn på dem. Perfekta för desserter!

Jag har blivit en blåälskare på äldre dar.

Fantastisk terrin hos Läkarmissionen!

Jag sparar på orginalförpackningarna också. Att få dem på köpet gör nog att barnen en dag när de ska kränga mitt bohag får mer betalt för det de nu kallar skräp…

Här något som jag faktiskt KÖPTE! Älskar den typen av glaserade lerskålar. De passar till jul och lite när som helst faktiskt. 20 kronor kostade de också, bara en sån sak!

 

 

 

JAg ska börja handarbeta mer, jag behöver det!

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr

Först Akademinen

Posted on 4 Comments

I min kommande bok ska jag ha med lite inspirationsbilder från min arbetsplats. Här, De ardertons…..ljust och fräscht, på utsidan.

Jo, jag var ju lite vass igår ang obegriplig litteratur eller kanske man ska säga lösryckta ord tryckta på papper och haussade av litteraturkännare. Alltså, jag tycker att lyrik är totalt onödigt om det inte är begripligt. Man kan faktiskt skriva poetiskt OCH begripligt men det kräver något av läsaren, att den på något sätt förstår de olika orden och kan knyta den till en känsla (som man upplevt). I fallet Frostenson och för all del Lugn har jag inga beröringspunkter, jag mår bara lätt illa för jag anar….känslorna bakom och det är samma känsla som jag får av viss konst. T.ex den av Lena Cronqvist. En mycket stor tavla hon gjort hängde i föreläsningssalen när jag gick psykkursen på KI. Den hängde där för patienterna tyckte inte om att se den, den väckte anstöt fick jag höra. Jag mådde också illa av den men plågades dagligen av den när vi satt på föreläsningarna. Jag tittade inte på den om jag kunde undvika det.

Nu hade jag tänkt kolla lite på vad ledamöterna tjänar och efter en väldigt kort granskning kan jag säga att vissa, de som suttit som sekreterare och är män tjänar betydligt mer än andra. Kvinnor tjänar sämst och några män ligger lågt de med men är yngre och har en lite annan bakgrund, de är företrädesvis ej författare utan forskare osv. men jag reserverar mig här för att jag läste mkt snabbt.

Vad gäller Frostenson och Lugn kan man säga att de tjänar ungefär lika mycket som jag. runt 500000kr/år och då arbetar jag heltid, jour, har 5,5års universitetsstudier bakom mig, 21 mån AT, tre år heltid och nu ett år snart som ST-läkare. Vad de har för utbildning vet jag ej men de tjänar rejält med pengar och det beror INTE på deras bokförsäljning. Skulle de behöva dra sig runt på det skulle nog iallafall inte fru Lund kunna röka så mycket för det kostar 56kr/20 cig och det bir dyrt varje månad…. Ni vet väl att akademien får ca 13 miljoner kronor om året av staten va? Det är skattepengar. Alla verkar tro att Svenska akademien på något sätt drar runt sig själv men det är inte helt sant. Och att Horace med familj åkte limousine till Arlanda för att åka på semester med Ebba och barnen….vill vi betala för sådant?

Men se där, asdyr konst. Jag tänker; arg liten ljusskygg flicka vrider nacken antingen av sitt yngre syskon eller plågar en docka. Lever ut sina inre behov eller bilder. Vill jag ha den på väggen? På badrumsväggen? Nej. Jag vill inte ens ha den i källaren. Tack!

 

Å, en annan bild av LC. Hej jag heter Emma, jag gillar inte min lillasysyer. -Men du MÅSTE bada, så är det bara, skrik du, det kommer bara innebära att du sväljer vatten! Kämpa inte, du SKA UNDER YTAN! Trevlig pjäs för matsalen…?

Man kan se att det är en fantasilön hon uppbär, hade varit roligt att se inkomstökningen från 1991 till 1992 när hon väljs in i akademin….

Ja men det kanske är en rimlig lön för att styra den skutan?!? Jag skulle inte göra jobbet under 10 miljoner/år som det nu ser ut…..

Här ser vi en inkomstminsning….vikande försäljning eller kanske ingen produktion?

Hååååårrrace, ja vad ska man säga. Det är ju inte lägenheten som kostar pengar iallafall eller resorna till och från jobb och flygplats….

Nu har jag skrivit av mig detta. Kanske jag återkommer i ärendet men min bestämda uppfattning är att OM man läcker Nobelpristagare, bedriver svart verksamhet i en liten privat klubb och hanterar alkohol utan tillstånd då är det inte ett avgångsvederlag eller en fallskärm som ska vara resultatet av 26 år under akademiens och kungens beskydd, då är det vatten och bröd i en källare. kanske det kan locka fram lite mer substans i dikterna framöver?

Email, RSS Follow
Pin It
Share on Tumblr