Voltaires vardag

Nä, förra inlägget var ju bara FÖR deppigt. Jag skäms, jag är ju inte sån (jo just nu är jag det, i den stund jag skriver liksom). Så därför tänkte jag göra ett nytt inlägg, ett som grott ett tag. I veckan hörde jag ett reportage av en ung kvinna på radion. Jag minns ärligt talat inte vad det handlade om, säkert något dödsseriöst, och hade hon inte avslutat som hon gjort skulle det passerat förbi utan någon som helst reaktion från min sida. Jag skrev ned den exakta formuleringen i min fd.iPhone (alltså det är fortfarande en krossad iPhone men jag har den inte, jag har en NY. Eller min mamma har min nya i sitt hus låååångt härifrån för vi hade inte datakapacitet nog för att hämta ned all min info från det berömda molnet utan att pröjsa 500 pix. Därför är den hos mina föräldrar med bredband över natten. Inga telefonsamtal eller annat socialt tjafs på ytterligare ett dygn alltså…) så jag skriver ur minnet här. Hon avslutade med sitt namn och sedan…..med ett ungdomligt perspektiv. ???? Det knyter ju lite an till mitt inlägg om att bara rasifierade fick skildra ratificerades situation. 

Nu ska man alltså meddela från vilket perspektiv man ser saker. Man ska redogöra för sin bakgrund.

Jag är helt med på det när det gäller vetenskapliga artiklar t.ex. Om man får pengar från ett läkemedelsföretag, sitter i styrelsen för ett bolag eller någon och sedan presenterar data ska man kunna se om det finns något som kan ha påverkat ens rapport. Man ska inte heller sätta sig i jävssituationer osv men om en journalist och beskriver något känner inte jag att jag behöver veta något om journalisten utöver dens reflektioner. Jag bedömer dem utefter  innehållet och hur väl de stämmer överens med mina egna observationer eller om det verkar logiskt och grundat i någon slags sanning. Om vederbörande är 18 eller 79 skiter jag faktiskt i.

Jag ser en trend här. Man kan bara tala för sin egen lilla grupp och redogöra för vilken grupp man talar. Man ska akta sig för att klampa in på andras revir. Jag ser framför mig hur debatten snävar av, hur samtalen dör ut, hur vi grupperar oss utefter våra egna intressen. Dessutom ska man vara PK, annars blir man utfryst. Normkritik blir norm och vips vågar ingen säga något alls utom att möjligen kritisera vita män över 1,78.

Vi ska få säga vad vi vill ju, yttrandefriheten firar 250 år i år. Att vi får säga vad fan vi vill så länge det inte är förtal eller uppmanar till brott mot folkgrupp el. liknande är ju helt fantastiskt. Luften är fri liksom hur jävla irriterande det än kan vara att folk utan någon som helst kunskap kan få tala om för andra hur det ligger till (här tänker jag närmast på politiker).

I dagarna har ju Mona Sahlins nya miss kommit upp till ytan igen. Hon verkar ha gjort något olagligt igen. En person som var mycket nära att styra vårt land visar återigen upp osannolikt dålig moral och etik.

Hennes efterträdare säger också upp sig, hon verkar känna att hon är bättre lämpad för något annat…Alice Bah K tyckte det var tråkigt, hon var säker på att personen i fråga passade för uppgiften. ”När Hillevi Engströms namn kom upp och jag träffade henne och hon visade kraft och energi så visade det att hon besatt rätt kompetens”. What? Bedöms man för sin kraft och energi??? Då borde ju jag stå först i kön för i princip ALLA regeringens uppdrag! (Alltså om jag bara får lite hjälp med markservicen här).

Jag är inte övertygad om att vi behöver en nationell samordnare för att få bukt med extremism. Jag tror att det räcker med en bra skola, en socialtjänst som gör det den SKA, att vi har ett fungerande rättssystem och väl utvecklad psykiatrisk vård. Om dessa instanser behöver samverka mer…var så goda men att Mona Sahlin skulle få ihop en lyckad lösning på detta betvivlade jag starkt. Hon kan ju inte ens få ihop sin egen deklaration. Jag skulle hellre se att en grupp experter i hur extremism skapas och vad som avextremifierar (om det ens går) sattes ihop och klurade ut ett bra program för detta. En terrorforskare, en kriminolog, en psykolog, en lärare osv. Eller? Det kanske var den gruppen M skulle sätta ihop och sedan spotta ut en rapport ifrån. Hjälptelefonen har ju inga ringt till iallafall.

Hur får jag nu ihop min spaning? Jo, jag spår att vi framöver kommer se mer av inkompetenta människor med rätt profil som får tunga poster (om vi inte redan är där) och att åsiktskorridoren blir än smalare, utvecklas till en kapillärbädd där varje liten gruppering får en egen fåra, att kärlen aldrig strålar samman till en bred flod.

Och vips var det mer dysforiskt än innan…hur går det till? Jag önskar mig meritokrati, det behöver inte betyda att nördarna tar över, inte alls, det finns besjälade experter, jag tror på dem.

Follow

Share on Tumblr