Voltaires vardag

Jag hör på P1 på vägen hem att en FÖRHANDLING ska inledas. KF vill ha pengar, så hon kan fortsätta sitt fantastiska värv som tydligen är så viktig för världen men som är så dåligt inkomstbringande att hon…..kanske måste ta ett jobb?!?

 

Jag återkommer om detta när jag kollat saken.

 

A

 

I fredags var första dagen då jag var tjänstledig. Tanken var att jag skulle förbereda mig inför att avsluta boken, göra klart inför kvällens glöggmingel och sen….andas. Jag lyckades väl sådar. Men andan i halsen tog jag och maken emot gästerna, inget verkligt bortglömt, glöggen något för het (och osockrad till en början) men sen avlöpte det hela ganska väl tror (och hoppas jag) vi var 32 inalles. Lagom många. Jag fick fina presenter, och det skäms jag alltid lite för, man ska ju inte behöva komma med gåvor precis. Men så gör folk, jag med. Stort tack alla fina saker, nu behöver jag inte köpa en enda blomma inför jul!!!

Jag såg Lottas fina broderi häromdagen med Yoda. En sådan ska jag försöka göra själv. Men jag vet inte riktigt HUR bara…det var länge sedan jag broderade….men det ska gå! Lättkränkthet….det värsta som finns, för alla, inklusive de lättkränkta. Det måste bli ett slut med det!

 

Sen kom Eva som tillverkar de ljuvligaste ting i stengods. Jag fick en skål som jag beundrat via Instagram @formfanska365 och sitter nu och njuter av den. Jag har lagt fådda tryfflar i som Edgar smaskar i sig av….Jag läser på om arbetsmiljö och kreativitet och inser att jag inte ska göra så som jag tänkt, skriva först och knåda sen. Jag ska börja med leran hos Eva, sen broderi och SEN ska jag skriva klart boken. För bästa resultat. OCH gå i skogen och sparka på kottar. Andas liksom och träna nacke och rygg. Så får det bli. Mer blogg senare kanske, adios for now!

 

Första advent. Jag vaknade ledbruten på en tältsäng, L andades regelbundet. Jag bad om ett gram Alvedon. För ryggen. Jag väntade in min mamma, hon skulle avlösa. Jag smsade alla Lennarts vänner. Status, plats och att allt var så bra det kan vara, lugn.

När jag skulle lämna avdelningen mötte jag sköterskan, hon hade bakat pepparkakor. Om 17 dagar ska han fylla 86. Det vankas julstök. Hon berättade att det kan ta några dagar. Jag hade innerst inne önskat att han dött (ja faktiskt) när jag var där, inte när jag är på jobbet i veckan sa jag. Men du kan få anhörigpenning…..sa hon. Vår läkare kan skriva intyg om 100 dagar. Då föll stenen.

Jag gick tillbaka till mamma som satt och vaktade telefon och svåger. Jag berättade att jag tänker vara med honom på dagarna och så får de ta kvällarna, hon blev också lugn.

Jag kom med kring nio och fortsatte med julstöket. Tänkte att jag kunde läsa för L imorgon, något fint…Tomten. Men jag kunde inte hitta den så jag valde två böcker jag inte hunnit läsa än. Priset på vatten i Finestère och Känslan av ett slut.

Jag gillar att läsa högt, leva mig in och försöka dramatisera. Barnen somnar och jag fortsätter läsa…

Nu har jag satt igång pepparkaksbak, maken har handlat färg och helt oväntat vita högtalare! Som jag har tjatat om detta. Jag tror han gjorde det är för att slippa borra och måla….

Nu hedrar jag min farbror genom att skriva och se på Vinterstudion. Det var trots allt han som lärde mig åka både på längden och tvären. Han och Inger. Det var också det som förde dem samman. Jag hade gärna haft fler kusiner men det blev inga där. Därför känns det extra viktigt att göra detta rätt nu. Det ska bli så som de ville.

Jag har lovat att ta hand om huset i Dalarna trots att ”alla” sagt att det är vansinne. Men jag ska förvalta det till mina barn, vi har inget äldre än det i släkten. Så det ska stå där och jag ska äntligen få göra ett vettigt kök och en trappa till vinden som inte är totalt livsfarlig för barn….men det ska vi inte andas om för Lennart, han är noga med sina saker, det ska inte ändras för allt i världen.

Jag minns när jag var runt 22 och hade fått för mig att åka till Abisko och fjällvandra….två dagar senare kom ett urklipp i posten om saker att tänka på vid fjällvandring. Mycket förmaningar var tecknade i kanten. Förberedelser, göra rätt, rätt utrustning och vara beredd på det VÄRSTA! Inte låta bli men genomföra väl.

För bara fyra år sedan gjorde jag ett längdskidsryck, tänkte som vanligt Vasalopp. Jag ringde L som genast ställde upp, han och jag skulle skida på golfbanan. Kunde han valla mina skidor frågade jag….Och ja det kunde han. Han kom på helgen med en hel portfölj med olika vallor som jag mindes från min barndom. Han vallade ståendes i snöyran på gatan och sen körde han helt slut på mig i spåret, han till och med saktade ned för att jag skulle kunna hålla rygg på honom. Han var då 82.

Halvarsson kämpar på ser jag men mentalt är jag i skidspåret i Täby med Lennart och Calle, vi sitter på en rastplats och dricker varm saft med honung i och äter apelsin och choklad. Det är bra minnen.

 

Här om att inte tro på gud eler något och behöva handskas med det.

Stirra ingentinget i vitögat

 

Ni som följer mig noga vet att jag har en farbror som är sjuk. Han är på hospice nu…..jag var där två timmar igår (nu kommer jag börja gråta) och höll hans hand. Min näst äldsta dotter kom sista timmen och då turades vi om. Han ville ha sin hand i mitt knä, där brände det till bakom ögonlocken, han vilade den där. Vi satt helt tysta alla, skickade några sms till hans vänner och anhöriga, tog emot några och framförde hälsningar. Han är trött, sover mest men vaknar när man tilltalar honom. Han har inte ont, men han var inte klar med livet, nu är han inte arg längre. Nu rinner snor och tårar. Jag tänker på fina stunder ihop, historier han berättat, saker som andra berättat om honom, mest pappa.

I förrgår påminde jag honom om när han lärde mig och min bror åka skidor. Det fick bli en tvåstegsraket för sörsta gången, när vi var ensamma med honom i Storlien, blev han magsjuk. Så jag och min lillebror som nog var 11 då fick klara oss själva. Jag minns det som att vi åkte skidor helt OK efter det….kanske vi gick i skidskola också, minns ej. Hur som helst hamnade min lillebror och jag i ”Ravinen” och hur fasiken vi tog oss ur den vet jag ej. Men vi hade kul (inte farbrorn då) och vi överlevde. Nästa gång jag åkte slalom var i Zell am Zee, med farbrodern och hans fru. Då var det sol och snö, mycket schischule och han hotade med knödel….Bara bra minnen som jag minns det. Han hade velat lära Tylla (hans lilla fjälla som han brukar säga) åka skidor men det kommer inte bi av, det får jag göra. Han lärde Frank simma i Frankrike förra året när de var där utan mig.

 

Jag parat inte så mycket när jag sitter vid sjuksängen men jag påminner honom om bra stunder, roliga saker och frågar om allt är bra. Vill han ha dricka, ska jag smörja hans fötter, har han ont och så vidare. Igår fotade Inez mig i smyg där jag satt. Det är en fin bild men kanske inget man vill visa. Sen tänker jag att det är sådant man ska visa….att livet tar slut, att man är ledsen, att det är meningslöst att leva men att det är svårt med döden. Att man blir oförklarligt och orimligt ledsen av att en snart 86-årig man som levt ett fantastiskt liv ska dö. Man kommer sakna honom såklart och kanske rädslan över att han ska ligga där ensam och rädd när ingen av oss är där och kanske att man själv ska dö så. Eller andra kära….. Det är många konstiga känslor på samma gång.

Jag missade att vara med när min farmor dog. Jag kom femton minuter för sent, dörren var låst, jag fattade ingenting, blev arg. Och sen, när pappa kom tog vi av henne hennes halsband och ringar, lät bli att ringa farbrodern, han var och åkte skidor i Kanada då….Såna saker….

A

Nu blir det jobbigt här….jag har en cancersjuk släkting. Han ligger på en trevlig avdelning och tacklar av sekund för sekund. Över en vecka nu inlagd och han delar rum med tre andra. Vi trängs i omgångar vid hans säng, det finns en stol och en pall. Ingen sophink, man får sträcka in en hand hos en av medpatienterna och be om ursäkt att man stör. Samma om man ska tvätta händer eller så. En kille snett mitt emot låg flera dagar där och gapflabbade åt högljudda youtubeklipp…hon på andra sidan det blå pappersdraperiet suckar och ojjar sig. Yngsta killen gör inte så mycket väsen av sig men min farbror hyschar oss, han vill inte att vi stör de andra för han har klagat på att de för oväsen så han vill inte göra samma…Idag ringde jag och önskade att de kanske kunde ge honom ett enkelrum, om detta är hans sista dagar i livet och han inte hinner får den där platsen på hospice. De lovade göra vad de kunde.

I söndags blev Tylla akut sjuk med feber. 40,7 toppade hon med och hon fick tillbaka febern igen efter att ha varit feberfri ett dygn. När det var som värst natten till måndag försökte vi få en taxi för att komma till ALB. Det var efter att vi väntat två timmar på att komma fram till vårdguiden, det var kö…många som ringde. Så ingen ambulans och jag behövde komma kvickt till sjukhus. Jag slog 112 och svarade på vad som stod på. Jag undrade om det var rimligt med en ambulans för en snart femårig flicka som hade svårt med andningen. Det tyckte de och skickade en. Den kom drygt 40 min senare….men efter 15 ca ringde de och frågade om hon fortfarande var cyanotisk (dvs blå om läpparna av syrebrist!) nej sa jag, det har hon aldrig varit men OM hon hade varit det var kanske 40 min lite länge att vänta på en bil….Vi fick slutligen god vård och valde att stanna hemma istället för att följa med till sjukhuset. Inhalationer, adrenalin och kortison. Jag boostade alvedon och gav mer kortison på morgonen.

På sjukhuset på väg hem från min sjuke släkting mötte jag X. Hon var sjukhusklädd. Vi kramades och jag frågade vad katten hon gjorde där. Vi är kollegor nämligen så hon brukar vara den i vita rocken. Hon hade fått högt blodtryck…och sen, ja jag ska inte avslöja allt men hon har haft det tufft ett tag. Kom till Sverige från Kina, gick delar av utbildningen i Sverige, fick en forskarutbildning här, gjorde AT med mig och blev efter det erbjuden två ST-tjänster. MEN, och detta är ett stort MEN. Hon har aldrig under alla dessa år fått arbetstillstånd mer än 6 månader i taget. Det tär. Oro, pengar för jurister och sen på det arbeta heltid och betala av sin bostadsrätt…..Hon är väldigt kompetent men till slut gav hon upp. Sverige ville inte ha henne. Hon sa att hon fick mer rättvisa i sitt hemland och flyttade.  Men nu hade hon tagit ena tjänsten och kommit tillbaka men blivit sjuk och inlagd. Hon är utskriven fr.o.m idag och ska följas upp inom 3-4v på vårdcentralen.

Hon smsade mig och sa att hon tar flyget hem, hon är rädd för trycket…jag sa att det var väl lite riskabelt, tänk om hon blir akut sjuk mitt i luften?!? Hon sa att hon tyckte det var större risk att vänta 3-4v på alla undersökningarna här, hon vill ta sina chanser och hade redan fått alla undersökningar bokande under kommande vecka hemma i Kina…..

Slutknorr?

Behöver jag summera detta egentligen? Jag tror ni fattar….vi är itutade att vi lever i den bästa av världar men när livet drabbar oss, ja då är det inte så där hundra som man skulle kunna önska. Och vad gäller att bekosta en utbildning i flera år av en läkare, sen forskarutbildning och en åtrådd AT-tjänst men sen inte ha vett att ta hand om investeringen man gjort med skattepengar och ge människan ett arbetstillstånd!?! Det är sådant slöseri, vittnar om ett katastrofalt feltänk i systemet och då har jag inte ens nämnt det mänskliga lidandet hon utsatts för. Vet ni, hon kan inte ens använda sin svenska läkarutbildning i sitt hemland, men hon har hellre ett annat jobb där…

Jag hoppas hon snart är friskförklarad och kommer tillbaka och slåss för ett arbetstillstånd, allt annat är galenskap! Är man väldigt krass kan man säga att staten bekostat minus en läkare här. Hon fick en plats som en svensk kunde fått och den blev nu inte läkare medan den som blev det kanske aldrig får bli specialist här. KATASTROF! Det mina vänner tycker jag är ett skattebrott! Försnilla våra surt förvärvade slantar. Fy skäms på er som bestämmer om detta, är det Migrationsverket månne?

 

Nu ska jag se Scott & Bailey och hoppas att Tylla blir frisk imorgon för jag vill vara på jobbet på fredag, stackars maken har vabbat två av tre dagar nu, jag en. Men fredag blir det min tur om det inte vänder.